Beträffande det öfverlämnade materialet har Advokaten Lindberg godhetsfullt åtagit sig att till kommissionen befordra hvad jag i öfrigt har att andraga. 7 juni 1951. N, Quensel Pressopinionen om utredningen Kommissionsutlåtandet blev som väntat föremål för vidlyftiga presskommentarer. Genomgående vitsordades, att kommissionen utfört ett samvetsgrant och gediget utredningsarbete — ”en i svenskt utredningsväsen säkerligen enastående och skicklig arbetsprestation” (Svenska Dagbladet); ”Kommissionen har gjort ett gediget arbete och utvecklat en aktningsvärd ambition att få fram fylligt be-dömningsmaterial” (Dagens Nyheter); ”en ovanligt omsorgsfull, skicklig och skarpsinnig utredning” (Stockholms-Tidningen). Vad betänkandets slutsatser beträffar var pressopinionen delad i sina omdömen: en del tidningar underströk de kritiska synpunkterna i utredningen, andra åter fäste mera vikt vid de positiva, friande uttalandena. Ett mycket stort antal tidningar av olika politisk färg ansåg att statsrådet Quensel borde lämna regeringen som en följd av vad som blottats i betänkandet om hans handlingssätt. ”Utan 'att sväva på målet har den enhälliga medborgarkommissionen fällt sin dom i den huvudfråga kommissionen haft att behandla”, uttalade Svenska Dagbladet och skrev vidare: ”Härmed borde grunden för den länge florerande och på sina håll ivrigt omhuldade mytbildningen ha undanröjts. Enligt denna vulgära föreställning vore myndigheterna i Stockholm, högre som lägre, utsatta för påtryckningar från en med hemlig makt utrustad homosexuell kamarilla, vilken sökte skydda brottslingar och förföljde personer, som ville rensa upp i det homosexuella prostitutionsträsket. Fantasier av detta slag borde nu självdö.” Beträffande statsrådet Quensel yttrade Sv. D.: ”1 ryktessmideriet har han utpekats såsom ledare för den uppgivna kamarillan, och olika förehavanden av brottslig natur ha, direkt eller indirekt, i antydningarnas försåtliga form, lagts honom till last. För herr Quensel bör det kännas som en befrielse att kommissionens sammanfattande anmärkningar gentemot honom inskränka sig till att han med hänsyn till sin ställning och auktoritet ’bort iakttaga större varsamhet i sin kontakt med myndigheterna . . .’ En utomstående torde ha svårt att sätta sig in i det lidande som en person i herr Quensels ställning, utsatt för en så intensiv och neslig förtalskampanj, haft att utstå. Bakom skymtar en mänsklig tragedi, icke mindre gripande därför att den sammanhänger med hans särpräglade personlighet och hans hjälpsamhet. Med fog kan mot herr Quensel göras gällande att han i vissa spörsmål visat en klandervärd brist på omdöme, att hans understödsverksamhet varit oklok och att han icke med nödig kraft hållit utpressare ifrån sig och sitt ämbetsrum. Om detta skulle medföra, att han själv, i uppsåt att skydda sitt ämbete från varje skugga, önskar att i samband med en sannolikt förestående rekonstruktion av regeringen Erlander övergå till annan statstjänst, kan han nu göra detta, rentvådd från de oerhörda anklagelser, som riktats mot honom.” Snabb tillnyktring i allmänna opinionen Ganska snart efter publicerandet av Kejnerapporten kunde man förmärka en tydlig leda vid allt vad affären Kejne beträffar. ”Kejnekommissionens rapport innehöll ungefär vad man kunde ana sig till”, skrev redaktör Erik Wästberg redan den 18 juli i sin ”Kring”-krönika i Sv. D. och fortsatte: ”Verkligheten är aldrig så märkvärdig som skvallertanternas dikt. Men till och med när rapporten föreligger, hänger många tidningar upp sig på små luckor, på några opublicerade sidor, på några tvivelaktiga detaljer. Varför? Därför att man tidigare vecka efter vecka kört på förtalslinjen och måste täcka återtåget. Därför att den pikanta detaljen ger ofantligt många fler läsare än ett tråkigt frikännande”. ”Allmänheten har av allt att döma redan blivit mätt och trött på den diskussion som Kejnekommissionens rapport rivit upp”, skrev Expressen den 6 augusti. ”Allmänheten vill absolut inte höra mer om 'homosexuella ligor’ och knappast heller om statsrådet Quensel.” Samma dag tog Dagens Nyheter på ledande plats under rubriken ”En rättskränkning” upp frågan om det verkligen varit nödvändigt för kommissionen att så ingående blotta en medborgares intimaste privatliv. ”Även om det kan fastslås att vissa betydande allmänintressen gagnades av att en enskild medborgare — som inte begått någon straffbar handling — mot sin vilja avkläddes inför allt folket, har därmed denna handling fått ett godtagbart försvar?... Ställes problemet så, blir frågan oroande. Man förstår den reaktion som 48