inte kan godta att den enskildes rätt offras, även om syftet är så hedervärt som att återställa förtroendet för rättsordningen. Det har begåtts ett fel, ett svårt fel, som det inte tjänar någonting till att dölja... Vi har alla ansvaret för att vakthållningen inte var tillräckligt fast mot den psykos som grep omkring sig. Slutsatsen kan bara bli en: nästa gång får inte något liknande inträffa.” I en ledare den 22 augusti rubricerad ”Eftertanke i Kejneaffären” framhöll Sv. D. bland annat att tillnyktrandet gått fort och att den allmänna opinionen nu tycks ”ha vaknat till insikt om, att Kejneaffären rymmer problemställningar av annan innebörd än de, som först föllo i ögonen”. Metoden med särskilda parlamentariska undersökningskommissioner manar icke till efterföljd, skrev tidningen. Den 20 juli förordnades landsfogde Henrik Enhörning i Örebro till särskild riksåklagare med uppgift att utföra de åtal vilka kunde bli en följd av Kejnekommissionens utredning och JK-utredningen rörande dels påstådd illegal telefonavlyssning, dels beskyllningar mot Kejnekommissionens ledamöter (beträffande den sistnämnda utredningen, se fortsättningen). Något beslut om åtal fattades icke under årets lopp. I Kejnekommissionens utredning förekom även denna bild av verkstaden i gårdshuset Krukmakargatan b. Vid brand i denna verkstad den 31 december 1936 omkom en ung man, av kommissionen kallad Willy. Var det mordbrand och bragtes Willy om livet? Kejnekommissionens ledamöter rentvåddes Den 13 juli överlämnades till regeringen den utredning som JK föranstaltat med anledning av påståendena om illegal telefonavlyssning i Kejneaffären och av Kejne förmedlade beskyllningar mot fyra kommissionsledamöter för homosexualitet (se Sv. D. Å. XXVIII sid. 82). Utredningen hade verkställts av rådman Erik Tammelin med biträde av hovrättsfiskal Eskil H e 11-ner och förelåg i en skrift på 110 sidor. Rådman Tammelin har, skrev Sv. D., ”skilt sig från sitt uppdrag på ett till synes mönstergillt sätt: arbetsresultatet kan sägas utgöra ett föredöme i fråga om noggrannhet, balanserat omdöme och vederhäftig precision”. I fråga om den påstådda illegala telefonavlyssningen uttalade utredningsmannen följande: ”Sammanfattningsvis kan anföras, å ena sidan att intet i minsta mån hållbart bevis framkommit för att illegal telefonavlyssning ägt rum och å andra sidan att vägande skäl kunna anföras mot att sådan avlyssning förekommit. Med hänsyn härtill måste utredningen anses berättiga det uttalandet, att de framställda påståendena äro grundlösa.” Beskyllningarna mot fyra av kommissionens ledamöter förklarade utredningsmannen helt sakna grund. 4 49