démarcher hos svenska regeringen i fråga om handelsutbytet mellan Västeuropa och länderna bakom järnridån. Framställningarna var föranledda av den knappa tillgången i väststaterna på en del strategiskt viktigt material. Utrikesnämnden sammanträdde den 15 maj för att behandla frågan om hur Sverige skulle förhålla sig den 17 maj, då FN:s politiska utskott skulle taga ställning till frågan om embargo på vapen- och krigsmaterielleveranser till Kina och Nordkorea. Politiska utskottet antog utan en enda nejröst förslaget om en strategisk varubojkott mot Kina. Sverige nedlade, som enda europeiskt land, sin röst (sovjetblocket deltog icke i omröstningen). Högern och folkpartiet i Sverige deklarerade offentligt, att enligt deras mening den svenske delegaten borde ha röstat för en resolution om vapenembargo. Vid midsommartiden, då den sovjetryske FN-delegaten Malik i ett radiotal hade föreslagit överläggningar mellan de krigförande i Korea om ”eld upphör” och vapenvila, begärde Förenta staterna, att FN skulle till en rad stater rikta en framställning om trupper till Korea. En sådan anhållan gjordes, bl. a. hos Sverige. Danska regeringen, som enligt ett preliminärt beslut var beredd att i någon form skicka trupper till Korea, inbjöd Sverige och Norge till utrikesministerkonferens i ärendet. Sverige avböjde, enär regeringen ännu icke hade haft tillfälle att närmare överväga framställningen från FN. Kort tid därefter började de utdragna vapen-vileförhandlingarna i Korea. Ett skandinaviskt utrikesministermöte i Stockholm beslöt enligt en den 11 oktober utgiven kommuniké att i princip ansluta sig till ett FN-förslag, att de skandinaviska länderna skulle bidraga till Koreas uppbyggnad med ett gemensamt sjukhus, där även koreanska läkare skulle utbildas. Ett par dagar senare fick förra statsrådet Vougt av den nye försvarsministern uppdraget att utföra den fortsatta utredningen om svensk militär styrka till FN:s förfogande. Herr Vougt hade då redan utsetts att vara ledamot av den svenska delegationen vid FN-församlingen i Paris. Tidigare under året, den 16 januari, höll de skandinaviska utrikesministrarna ett möte i Köpenhamn. De konstaterade enighet om att deras länder alltjämt i solidaritet med FN:s övriga medlemmar borde i full utsträckning stödja strävanden, som utvecklas för att åstadkomma en tillfredsställande lösning av Korea-konflikten i överensstämmelse med FN:s grundsatser. Ett nordiskt utrikeSminister-möte i Oslo i mars beslöt stödja det vid OEEC-mötet i Paris dessförinnan framlagda svenska förslaget om en närmare samordning av Europarådets och Marshallorganisationens arbete. Det beslöts, att sakkunniga från de nordiska länderna skulle utarbeta förslag om förenkling av FN:s organisation. Ett nordiskt interparlamentarikermöte i Stockholm i augusti beslöt stödja ett danskt förslag om ett nordiskt organ för utvidgat parlamentariskt samarbete. Förre danske statsministern Hedtoft skisserade i ett tal i Göteborg den 1 november ett program för ett samnordiskt parlamentariskt råd. I december höll Nordiska parlamentariska förbundets råd ett möte i Stockholm och framlade då förslag om ett nordiskt råd, vars uppgift skulle vara att förbereda och främja samstämmiga beslut av statsmakterna i de deltagande länderna. De finländska representanterna kunde dock icke biträda projektet. Svenska regeringen föreslog i slutet av juli i en not till Sovjetunionen, att tvisten om territorialvattnens storlek i Östersjön skulle hänskjutas till Haagdom-stolen för avgörande. Noten hävdade, att Sovjet icke hade förebringat hållbara skäl för att proklamera sitt territorialvatten i Östersjön till 12 mil. Åtgärden betecknades som ett sovjetryskt intrång på det fria havet, varigenom Sveriges och andra östersjöländers intressen skadades. I augusti förelåg ett sovjetryskt svar på Sveriges — liksom också Danmarks — framställningar i ärendet. Den förutvarande sovjetryska ståndpunkten vidhölls, och tanken på frågans hänskjutande till Haagdomstolen avvisades. 84