Kyrkokrönika 1951 Av docent ÅKE V. STRÖM Den 1 jan. 1952 trädde ett par mycket uppmärksammade nya författningar i kraft, som knappast torde få någon djupgående betydelse för svenska kyrkans eget liv och arbete men så mycket större för hennes yttre ställning, framför allt hennes förhållande till staten. Under år 1951, då dessa lagar slutgiltigt formulerades och antogs, blev därför också diskussionen om kyrka och stat synnerligen livlig. Det märkliga är därvid, att de båda lagarna visade sig ha alldeles motsatt tendens i fråga om just denna relation. Ett drag i riktning mot försvagande av förbindelsen mellan stat och kyrka utgjorde beslutet om Sveriges första religionsfrihetslag den 19 maj. Förslag i ärendet hade framlagts den 28 maj 1949 av sakkunniga, som arbetat sedan 1943. För detta förslag redogjordes i Årsboken XXVII, s. 71. I den antagna lagen hade skillnaden mellan trossamfund och trossamman-slutningar bortfallit, varjämte dopet uttryckligen nämndes såsom en form av inträde i kyrkan. Fritt utträde beviljades var och en som så önskar. En gallup-undersökning förutsåg, att knappt 200 000 personer skulle begagna denna möjlighet, därav 40 000 frikyrkliga (mest pingstvänner) och 150 000 andra, men från ledande frikyrkligt håll bedrevs mot årets slut en stark propaganda för utträde. Flera punkter i lagen var föremål för diskussion och olika bedömning, t. ex. om befogenhet att upprätta kloster, om kompetensvillkoren för kristendomslärare och om prästs vigselskyldighet. Den sistnämnda frågan fick belysning av ett aktuellt fall, i det att pastorsadjunkten Daniel Nordblom blev anmäld för Göteborgs rådhusrätt för vägran att viga en frånskild person. Yttranden infordrades av Göteborgs domkapitel och prof. H. Sundberg, som båda yrkade frikännande, vilket också blev rättens dom. Överklagande väntades emellertid följa. I rakt motsatt riktning verkade det beslut om pråstlönelag, som fattades av riksdagen den 25 maj. I december 1949 hade riksdagen i princip beslutat en förbättring av prästerskapets villkor efter lönestoppets hävande (se föreg. krönikor). Det nya beslutet med tillämpningsföreskrifter fick emellertid både ett innehåll och en form som ökar kyrkans bindning vid och underordning under staten. Det innebar, att prästerna väsentligen inordnades i det statliga löne- och pensions-reglementet med många konsekvenser i olika riktningar. Beslutet avvek i några punkter dels från propositionen, dels från utskottsförslaget. Det visade en något större frikostighet mot prästerna i fråga om förmåner än propositionen och en större koncilians på de omdebatterade punkterna om vakanssättning och för-flyttningsskyldighet. Bland tillämpningsföreskrifterna fäste man sig särskilt vid de verklighetsfrämmande bestämmelserna om fixerade tjänstefria dagar för präster. I fråga om formen för beslutet gjordes av statsrådet Quensel gällande, att kyrkomötets medverkan ej var nödvändig, under det att sådan krävdes av flera kyrkliga och juridiska talesmän. Till slut utlovade statsrådet en utredning. Man erinrar sig i detta sammanhang de framsynta farhågor, som Anton Niklas Sundberg i debatten om representationsreformen yttrade i en reservation i konstitutionsutskottet 1863. De har knappast synts motiverade på 85 år men besannades nu plötsligt. Han menade, att kyrkans självständighet ej bleve klart tryggad genom den nya författningen. ”Ej heller har den rätta ordningen emellan kyrkomötets och riksdagens befogenhet i kyrkliga lagstiftningsfrågor blivit uppställd.” I samma statskyrkliga riktning gick det lagförslag, som den 2 febr, avlämnades till statsrådet Quensel av den kommitté, som 1946 tillkallades för att utreda frågan 96