FÖRENTA STATERNA. Efter de kraftiga prisstegringarna under andra halvåret 1950 inträdde en påfallande stabilisering. Partipriserna visade från februari 1951 en svagt vikande tendens, samtidigt som ökningen av levnadskostnaderna höll sig inom rätt snäva gränser. Industriproduktionen fortsatte att växa (nära 10 %), och bruttonationalprodukten steg under 1951 med drygt 15 % till ca 330 miljarder dollar. Timlönerna visade en svagt stigande kurva, samtidigt som antalet arbetslösa sjönk till under 2 miljoner. Till stabiliseringen på prisfronten bidrog den naturliga reaktionen efter den våldsamma köp- och prisstegringsvågen under senare hälften av 1950. Därtill kom insättandet av pris- och lönekontroll, stramare penning- och kreditpolitik samt i flera etapper höjda skatter för både bolag och enskilda personer. Resultatet blev att konjunkturläget vid 1951 års slut närmast hade karaktären av en ”mild deflation” mot bakgrunden av ett latent inflationshot. Förenta staternas under 1950 ovanligt låga exportöverskott på 1,4 miljard dollar ökades under 1951 till ca 3,5 miljarder i samband med en exportökning från ca 10 till ca 14,6 miljarder, medan importen steg från ca 10 till ca 11 miljarder dollar. Trots den relativa stabiliteten utgjorde emellertid den under 1951 hastigt expanderande upprustningen en oroande inflationsfaktor, och man räknade med kraftigt växande budgetunderskott för kommande budgetår. För det räkenskapsår, som utgick den 30 juni 1951, utgjorde statsutgifterna ca 45 miljarder dollar, varav ca 25 miljarder hänförde sig till militära utgifter. För budgetåret 1951/52 antogs totalutgifterna bli ca 70 miljarder, varav ca 50 miljarder för försvarets räkning. Trots väntade ytterligare skatteskärpningar beräknades 1951/52 års budgetunderskott bli drygt 6 miljarder och åtskilligt högre för kommande budgetär. STORBRITANNIEN hamnade under senare delen av 1950 och hela 1951 i ett anmärkningsvärt inflationsskede efter den tidigare uppnådda relativa jämvikten. Belastningen på Storbritanniens ekonomi skärptes av en serie samverkande orsaker såsom den ogynnsamma utvecklingen av landets bytesförhållande med utlandet, den växande upprustningen och inhemska kostnadsstegringar. Bytesförhållandet med utlandet var mot slutet av 1951 drygt 10 % sämre än vid halvårsskiftet 1950, vilket betydde en årlig belastning på den engelska ekonomien med omkring 250 milj. pund. Räknat från devalveringen i september 1949 utgjorde försämringen ca 20 %. Upprustningskostnaden beräknades under budgetåret 1951/52 stiga med omkring 500 milj, pund jämfört med utgiftssiffran under sommaren 1950. Detaljpriserna steg mellan september 1950 och samma månad 1951 med ca 12 %, varav ungefär hälften utgjorde en direkt följd av ökade importpriser, medan resten huvudsakligen berodde på inhemska kostnadsstegringar. Eftersom dessa kostnadsstegringar var ungefär dubbelt så stora som den samtidiga ökningen av produktiviteten, innebar detta en förstärkning av infla-tionsunderlaget. Storbritanniens importöverskott ökades mycket kraftigt under 1951, eller från 352 milj, pund året förut till inte mindre än 1 210 milj. pund. Betalningsunder-skottet i landets löpande pundbalans beräknades stiga till 400—500 milj, pund mot förutsedda 100 miljoner. Storbritanniens ännu vid halvårsskiftet kumulativa överskott inom EPU förvandlades mot slutet av året till ett ganska betydande underskott. För hela sterlingområdet — för vilket Storbritannien fungerar som bankir -—■ uppstod under andra halvåret 1951 ett underskott i guld- och dollarvaluta på ca 1 580 milj, pund efter ungefär två års överskott. Den i slutet av oktober nytillträdda toryregeringen stod i detta läge inför den otacksamma uppgiften att behöva skära ned importen från länder utanför sterlingområdet med 350 milj, pund, samtidigt som man måste begränsa frilistningen av 120