Hushållningssällskapens förbund hade årsstämma i Östersund den 24 och 25 september, och till denna hade infunnit sig bl. a. 13 landshövdingar och två generaldirektörer. Stående från vänster: landshövdingarna Åke Hovgård, Visby, Fritiof Domö, Mariestad, Arvid Richert, Vänersborg, Elof Lindberg, Umeå, Karl Levinson, Stockholm, Hilding Kjellman, Uppsala, Torsten Löfgren, Östersund, Thorwald Bergquist, Växjö, Bo Hammarskjöld, Nyköping, och Elon Andersson, Gävle, samt generaldirektör Olof Söderström. Sittande från vänster: statssekreterare Carl Henrik Nordlander, generaldirektör Erik Lindeberg, fru Elsa Löfgren, maka till landshövding Löfgren, landshövdingarna Reimer Johansson, Halmstad, Karl Johan Olsson, Örebro, och Olle Ekblom, Jönköping. För att få ett sammanfattande mått av skördens storlek brukar denna omräknas till skördeenheter, varvid hänsyn tages till de olika växternas fodervärde. Medan antalet skördeenheter det goda skördeåret 1939 var uppe i över 3 milj., uppskattades skörden på hösten 1951 till knappt 2 milj, eller ej fullt medelmåttig skörd. Svartrostens svåra angrepp Jordbruksåret 1951 blev alltså särskilt beträffande brödsädsskörden en missräkning. Med utgångspunkt från normalskörd kunde förlusten beräknas till ca 130 milj, kronor. Orsaken kunde till stor del tillskrivas de katastrofartade svartrostangreppen, som uppskattningsvis nedsatte skörden av höst- och vårvete med 150 000 ton. Skadeangreppen, som betecknades som de värsta dittills, syntes ha börjat i Skåne, som också hade de mest omfattande skadorna. Från 90 procent av kommunerna i de båda skånelänen rapporterades angrepp av svartrost. Men även i Östergötland, ett av våra mest veteproducerande län, inträffade svåra angrepp och i övrigt uppstod skador av svartrosten över hela södra och mellersta Sverige ända upp i Dalarna. Minsta omfattningen syntes svartrosten ha fått i västra delarna av landet samt Mälarlandskapen. Svartrostens härjningar blev sålunda en av de allvarligaste händelserna under jordbruksåret 1951. I alla län tillsattes kommittéer för bekämpande av berberisbusken, som spelar en avgörande roll som värdplanta för svartrostens spridning. Enligt vetenskapliga undersökningar syntes 1951 års väderlekstyp i förening med den sena utvecklingen av sädesgrödorna ha varit de samverkande orsakerna till den stora omfattningen och styrkan i svartrostangreppet. 131