Stockholmskrönika Av K. 0. HAMMARLUND Vällingby var det löftesrika ordet under 1951 för många bostadslystna stockholmare. Tyvärr skulle kanske en del komma att erinra sig ordstävet ”när det regnar välling har den fattige ingen sked”. Ty vad förslog en ny stadsdel i den allmänna bostadsnöden! Men sedan Blackeberg blivit fullspikat var Vällingby i görningen, och husen reste sig snabbt längs de förhistoriska boplatserna kring Hässelbyvägen. Där intonerades en ny melodi kring ett stadscentrum med hållplats för västra tunnelbanan. Stockholms befolkning växte under året inte med samma fart som 1950. Tack vare byggnadsverksamheten i ytterområdena översteg de färdiggjorda lägenheterna folkökningen. Väntetiden i bostadskön förkortades, men kön fanns alltjämt kvar. Det visade sig också svårt att med tillgänglig arbetskraft planenligt nå upp till den summa av 6100 lägenheter som var årets bostadskvot. Man måste pruta på utrymmet och i viss mån inrikta sig på enrummare. Bland de mera omtalade bostadsbyggena märktes statstjänstemännens Gärdes-hus vid Valhallavägen—Gyllenstiernsgatan. Det väckte ett visst uppseende och även kritik med sina generöst tilltagna och delvis lyxiga lägenheter. Bakom företaget stod ämbetsmännens personalorganisation med Fastighetsföreningen För-svarsingenjören u. p. a. som verkställare. En annan märklig skapelse var bygg- Stockholms centralstation fick under året ett helt nytt ansikte. Den gamla grå putsen skalades av och de frilagda murytorna fick en rosa färgton. 135