mästare Olle Engkvists ”familj ehotell” Nockebyhov, som med en längd av 350 meter ormade sig fram i en kuperad terräng. Där fanns plats för 165 familjer, som bl. a. hade 18 hissar och ett särskilt festhus till sitt förfogande. * Det i föregående årskrönika omtalade regionplaneförbundet för Stor-Stock-holm stadfästes av K. M:t den 16 februari. Länskommunerna fick som de ville en representant mer än Stockholms stad i regionplanenämnden, eller fem mot fyra. Verksamheten startades den 19 juni, då förbundsdirektionens 129 ledamöter höll sammanträde i Rådssalen. Av regeringen utsedd ordförande var generaldirektör Henning Leo med direktör Åke Nerell som ersättare. Efter något gnissel från skärgårdsöarnas sida valdes för fyra år de nio ledamöterna i den verkställande för-bundsnämnden. Med sitt område av Stockholms stad samt 90 städer, köpingar och landskommuner var regionen en hård kokosnöt att bita i. Kostnaderna för regionplanen beräknades till ungefär 1% miljon, och direktionen anhöll med frejdigt mod om största möjliga statsbidrag, förslagsvis 80 procent. Som skäl för pretentionerna framhölls det riksintresse som begränsade kommunernas handlingsfrihet och det faktum att en sjundedel av landets befolkning bodde inom området. * Sprängskotten för den nya järnvägssträckningen mellan Norr och Söder lossades i oroväckande närhet av Rid-darholmskyrkans kor. Spårvägstaxan höjdes i juni och juli från 30 till 35 öre med bibehållen rätt till fri övergång. Dessutom företogs en viss justering av zonerna. För resa genom två zoner blev priset 45 öre, genom tre zoner 55 öre och genom fyra 65 öre. Alla priser fördubblades vid nattrafik. Man räknade med att ta in 7% miljoner kronor på det högre priset, men då underskottet för 1951 beräknades till omkring 30 miljoner, återstod ett betydande belopp att täcka med skattemedel. Förhoppningarna om ett självförsörjande spårvägs-företag måste överges för en oöverskådlig tid framåt. Den nya taxehöjningen, som inte väntades bli den sista, innebar en fördubbling av priset sedan 1924. Vid en konferens tidigare på året med representanter för förorterna framhölls att nära hälften av alla förortstrafikan-ter åkte tåg, spårvagn eller buss till Norrmalm mellan klockan 6 och 10 på morgnarna. För att tillfredsställa transportbehovet krävdes under en tjugoårsperiod trafikleder för två miljarder kronor. Som ett försök till lösning av pro 136