Filmen 1951 Av ELLEN LILIEDAHL Långfilmsinspelningen upphörde enligt tidigare beslut på nyåret och låg i stort sett helt nere ända till november månad. De svenska producenterna visade alltså enig front mot den förödande skattepolitik, som gjort deras företag alltför riskabla för att över huvud taget kunna fortsättas. Den våren 1950 tillsatta filmutredningen lyckades visserligen förmå riksdagen till ett beslut, innebärande en viss procentuell återbäring av nöjesskattemedel till all inhemsk film, men detta blev icke i och för sig signalen till återupptagen produktion. Under det år som hade gått sedan denna procentsats beräknades som någorlunda tillräcklig hade omkostnaderna för inspelningen stigit ytterligare, och pris-kontrollnämndens åtgärd att först stoppa en företagen höjning av biljettpriserna, sedan ge tillåtelse därtill i minskad omfattning men till förmån endast för biografägarna, icke producenter, respektive filmuthyrare, bidrog att förlänga krisen. Först sedan biografägarna på hösten bestämt sig för det stöd till filmproduktionen, som jämte skatteåterbäringen var förutsättningen för dess återupptagande, började verksamheten tveksamt komma i gång. Medan den finansiella krisen sålunda hämmade en aktuell produktion fick svensk film för första gången på länge en stor internationell framgång. Den hemfördes av Strindbergs ”Fröken Julie”, i omarbetning och regi av Alf Sjöberg, som vid vårens filmfestival i Cannes belönades med ett Grand Prix, senare blev en utomordentlig press- och publiksuccé i Frankrike, mottogs med ovanliga lovord inte bara hemma utan även i bl. a. England och Norge samt såldes till en mängd andra länder. Denna snabba ryktbarhet var välförtjänt. Sjöberg hade i samarbete med sin utomordentlige fotograf Göran Strindberg av det naturalistiska kammarspelet åstadkommit ett filmverk, som i fråga om rent bildmässig gestalt- Ib Schönberg i "Café Paradis” samt Maj-Britt Nilsson och Birger Malmsten i ”Sommarlek”. 171