Märkliga dödsfall i Sverige 1951 Gösta Bagge Den 3 januari avled professor emeritus, förutvarande statsrådet Gösta Bagge i sitt hem i Stockholm. Han var född i Stockholm 1882. Ur Sv. D:s dödsruna över honom återges här följande: Studieåren i Uppsala förde Gösta Bagge in i den krets som vid sekelskiftet var samlad kring Harald Hjärnes kateder, och ur den kretsen framgick sedermera den nya serien av Svensk Tidskrift, för vilken Bagge under snart två årtionden stod i spetsen. År 1917 blev han fil. dr och docent hos Gustav Cassel på en utmärkt avhandling om Arbetslönens reglering genom sammanslutningar. När 1920 det nyinrättade institutet för socialpolitisk och kommunal utbildning vid Stockholms högskola — senare känt som Socialpolitiska institutet — skulle få sin förste chef var Bagge självskriven — han hade i själva verket varit en av de drivande krafterna för institutets tillkomst. Följande år blev han professor i nationalekonomi och socialpolitik vid Stockholms högskola. Som föreståndare för Socialpolitiska institutet och som lärare i nationalekonomi utövade han ett betydande inflytande. Redan tidigt ägnade han vid sidan av sitt vetenskapliga arbete och sin akademiska undervisning ett stort intresse åt praktisk-politiskt arbete, med särskild inriktning på sociala uppgifter och folkbildning. Under uppsalaåren hade han förvärvat en mångsidig politisk orientering och ett intresse i första hand för utrikespolitik och försvarspolitik, som kom att i hög grad prägla Svensk Tidskrifts insatser under de första åren efter 1911. Men Gösta Bagge var också socialpolitiker; både i kommunalpolitiken och rikspolitiken företrädde han en positiv och aktiv linje, vilken visserligen inte alltid överensstämde med den officiella högerpolitiken men som otvivelaktigt i längden kom att utöva ett betydande inflytande på denna. Redan 1913 blev Bagge ledamot av Stockholms stadsfullmäktige, som han tillhörde till 1926, under några år som andre vice ordförande. Han deltog också med kraft och självständighet i högerorganisationens verksamhet i Stockholm och beklädde där under några år ordförandeposten. Till riksdagen kom han jämförelsevis sent, strax innan fyllda 50 år. När han 1932 inträdde i första kammaren väckte han redan genom sina första inlägg uppmärksamhet och intresse. Efter två år blev han förstakammarhögerns ledare, och när Arvid Lindman 1935 lämnade ordförandeskapet för Högerns riksorganisation och riksdagshögern, valdes Gösta Bagge till hans efterträdare. Han mottog denna uppgift under svåra och brydsamma förhållanden, men han tog den som en skyldighet, som han fyllde med hängivenhet och självuppoffring. Motgångar och prövningar förmådde inte nedslå hans mod och hans fasta tro på högerns uppgift och framtid. Som ett parti i minoritet kunde högern under Gösta Bagges ledning icke fira några egentliga parlamentariska triumfer men lyckades dock göra sig gällande i riksdagsarbetet och i den politiska diskussionen på ett sätt, som vann respekt och förtroende. När samlingsregeringen bildades i december 1939 blev Gösta Bagge ecklesiastikminister. För denna post var han högt kvalificerad, och han fyllde den med levande intresse. Ett av hans viktigaste initiativ var 1940 års skolutredning, som gav uppslaget till den stora skolreformen. Själv satt han under flera år som utredningens ordförande. Vid sidan av departementschefssysslan hann han aktivt deltaga i utformningen av samlingsregeringens allmänna politik och samtidigt kvarstod han som högerpartiets ledare. Denna arbetsbörda blev i längden alltför tung, och i februari 1944 lämnade Bagge regeringen för att hösten samma år avsäga sig ordförandeskapet i högerpartiet, då Fritiof Domö valdes till 249