Axel Granholm Den 6 juli avled i Stockholm förre generaldirektören och chefen för Statens järnvägar Axel Granholm. Han var född 1872. Ur f. generaldirektör Gösta Malms runa i Sv. D. återges här följande: ; Statens järnvägsbyggande, vid vilket Granholm hunnit göra en uppskattad juniortjänst, tog så gott som slut i mitten på 1890-talet, och han vände blickarna åt andra håll. Men efter ett par år vände kurvan. Nya viktiga järnvägssträckor började byggas, och han gjorde därunder — först vid Riksgränsbanan, sedan vid Bohusbanan och Skellefteåbanan — insatser, som ställde honom i främsta ledet bland statens järnvägsbyggare. De egentliga meriterna till titeln Sveriges rallare nummer 1 förvärvade han under denna tid. Språnget till chefsposten i Statens järnvägar togs via tjänstgöring utanför S. J. På anmodan av den nybildade Vattenfallsstyrelsen ställde sig nämligen Granholm till förfogande såsom lokal arbetschef för byggande av den år 1910 beslutade kraftstationen i Porjus och visade under detta bygge prov på sådana ledaregenskaper, att han fäste uppmärksamheten på sig. När posten såsom generaldirektör i S. J. på grund av särskilda omständigheter blev ledig hösten 1913, utsågs han till denna tjänst. Han var då 41 år gammal och förde sedan under 24 år spiran inom S. J. med den äran. Med en sällspord kraft och arbetsförmåga grep hän in i den stora järnvägsförvaltningens alla vitala delar, ej endast på de för honom närmast liggande tekniska områdena utan även när det gällde trafik-, frakt- och andra ekonomiska frågor. S. J. har säkerligen aldrig haft en så mångsidig och genomkunnig järnvägsman såsom chef. Innan ännu ett år gått efter hans utnämning flammade det första världskriget upp och därmed utsattes S. J. för de svåraste påfrestningar, som ställde väldiga krav på S. J. och dess ledning. Granholm stod som en man, fick kritik men gav svar och gick ur skärselden med väl bevarat anseende och rik på nyttig erfarenhet. I sin fortsatta gärning var han nog ofta kritisk mot nya uppslag, men sedan han väl blivit övertygad, drev han på med all den kraft han var mäktig. Så var det med järnvägselektrifieringen samt också med anknytning av busslinjer till S. J. Mer och mer blev Axel Granholm förälskad i sitt S. J., och det blev nog så småningom hans hela värld. Kanske han också såg en smula enögt på trafikfrågor på grund av sitt starka patos för järnvägstrafik, enkannerligen på S. J. Men man imponerades av den kunnighet och den kraft, med vilken han argumenterade. Mot sina underlydande sökte han alltid vara en rättvis chef, men han hade stora fordringar på dem. Framför allt hade han dock krav på sig själv. Hans arbetsförmåga var också snart sagt obegränsad, så att han kunde motsvara sina egna krav. hans efterträdare. Han kvarstod i riksdagen till 1947, då han helt drog sig tillbaka från den aktiva politiken. De sista åren ägnade han stort intresse åt Svensk Tidskrift, vars redaktör han ånyo blev vid årsskiftet 1948—49. En fast övertygelse, klara principer, god framställningsförmåga och vinnande uppträdande — allt detta var förutsättningar för en politisk insats, och Gösta Bagge svek inte heller. Kanske var hans typ i vissa avseenden mera den engelske parlamentsledamotens än den svenske riksdagsmannens, men det bör åtminstone inte vara något fel i deras ögon för vilka politiken inte bara är ett partiernas intrigspel eller intresseorganisationernas köpslagan utan en kamp för åsikter med blanka vapen, med vettiga argument och med gott humör. Gösta Bagge var en politikens riddersman. Han förde alltid blanka vapen, han föraktade intriger och han stod för sin övertygelse. 250