Josef Weijne Statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet Josef Weijne avled den 8 mars på Karolinska sjukhuset i Stockholm, där han en tid hade vårdats. Han var född i Linköping 1893 och avlade folkskollärarexamen 1914. Efter lärarbefattningar på olika håll i landet blev han 1939 undervisningsråd och inträdde på hösten 1946 i regeringen som ecklesiastikminister när statsrådet Erlander blev statsminister. Riksdagens andra kammare tillhörde han åren 1925—39 och första kammaren från 1950. Vid hans bortgång tecknades i Sv. D. hans livsverk av f. förste folkskolinspektören i Stockholm Bror Jonzon, vilken bl. a. skrev: Vid sitt inträde i regeringen övertog han ledningen av arbetet i 1946 års skolkommis-sion. Det råder intet tvivel om Weijnes intresse för en ganska radikal omformning av vår skola. Men trots detta fann han med sin kunskap om skolan och med sitt verklighetssinne säkerligen inte lätt att komma till rätta med kom missionens vittutsvävande planer. Även i kommissionens slutliga betänkande fanns förvisso åtskilligt, som han betraktade med en sund skepsis . . . Karakteristiskt för Weijnes syn på sin uppgift som målsman för hela den svenska skolan är ett yttrande, i vilket han uttryckte sin önskan och förhoppning att kunna lägga fram ett organisationsförslag, som, om det också skulle komma att möta kritik, inte skulle väcka bitterhet hos någon grupp inom vårt lands stora lärarkår. Hur man än ställer sig till dagens skolpolitiska frågor, så står det fullt klart för den som personligen kände Josef Weijne, att hans betydelsefulla insatser för lösningen av dessa frågor framsprungit ur en uppriktig och varm önskan att utan hänsyn till partiintressen gestalta formerna för vår ungdoms undervisning och fostran på det sätt som bäst gagnar såväl den enskilde som samhället. Med en viss kritisk skärpa kunde Weijne stundom bedöma medmänniskor, men på hans i grund och botten välvilliga inställning tog man aldrig miste. Han gjorde sig alltid tid att höra på och var städse beredd att lämna stöd och bistånd där det var honom möjligt. Axel W. Ahlberg, f. 1874. Rektor vid Högre latinläroverket å Norrmalm, Stockholm, 1929—39, professors namn 1941. A. disputerade i Lund 1900 och fick docentur där i latinska språket. Han övergick senare till läroverksbanan, var lektor i Växjö och rektor i Norrköping innan han övertog chefskapet för Norra latin. Åren 1931—33 var han ordförande i en kommitté för läroverkens ombildning. Död den 11 juni. Viktor Almquist, f. 1860. överdirektör och chef för fångvårdsstyrelsen 1910—27. Skattmästare i Nordiska museets nämnd 1897—1935, ordförande i Samfundet De Nio 1913—50. Vitter författare under signaturen Hans Vik. Under A:s chefskap för fångvården ägde en humanisering av densamma rum till vilken A. verksamt bidrog. Han var en ivrig förkämpe för dödsstraffets borttagande och för upphävandet av straffpåföljden ”förlust av medborgerligt förtroende”. Död den 25 augusti. K. Ewald Beckman, f. 1888. Redaktör, inrikeschef i Tidningarnas telegrambyrå 1942—49. B. gjorde sig som nyhetsbyråman känd som en orädd och skicklig förkämpe för en fri nyhetsförmedling. Han var livligt intresserad för publicistiska principfrågor, var under flera år Publicistklubbens tekniske pressombudsman och sysslade före sin död med en överarbetning av PK :s regler i publiceringsfrågor. Död den 14 december. Kurt Belfrage, f. 1878. Börsdirektör i Stockholm 1916—43. B. var en inom skilda intressegrupper livligt verksam man. Under sin studietid idkade han en omfattande populärvetenskap- 251