Konung Abdullah. Philippe Pétain. Philippe Pétain Marskalk Philippe Pétain, under första världskriget Frankrikes nationalhjälte, efter andra världskrigets slut dömd till döden som förrädare och nederlagets symbol, avled måndagen den 23 juli på Ile d’Yeu i Biscayabukten efter tre dygns medvetslöshet 95 år gammal. Som 15-åring upplevde han fransk-tyska kriget, det katastrofala nederlaget och Pariskommunen. När kriget 1914 på nytt bröt in över Frankrike vann han vid Verdun 1916 en berömmelse, som ingen av hans senare handlingar kunde beröva honom. Det var hans sega försvar, som hejdade det tyska anloppet och gav Frankrike det andrum, som möjliggjorde segern två år senare. Det defaitistiska drag, som senare skulle störta honom i fördärvet, gjorde sig emellertid gällande redan då. Vid den revolt inom franska armén, som utbröt 1917 efter den misslyckade offensiven vid Chemin des Dames, var han beredd att ge allt förlorat. Under mellankrigsåren ökade Pétain glansen kring sitt namn genom att i Nordafrika krossa riffkabylernas farliga resning. Då den tyska lavinen i maj 1940 åter vällde in över Frankrike, tillkallades den då 84-årige marskalken i hopp om att hans namn skulle sporra nationen till nytt motstånd. Han blev vice konseljpresident under Reynaud. I mitten av juni måste ett ödesdigert avgörande träffas: kapitulation eller fortsatt kamp från Nordafrika. Defaitisten Pétain kom nu åter till synes. Han fick majoritet i regeringen för kapitulation. Reynaud avgick, Pétain blev den 16 juni regeringschef och tillkännagav följande dag i radio att Frankrike måste nedlägga vapnen. Han trodde sig därigenom rädda Frankrike från att helt ockuperas, hindra att flottan offrades i en strid som han fann utsiktslös och bevara det franska kolonialväldet. Han fick nationalförsamlingen att bevilja honom fullmakter att utarbeta en ny författning och blev som statschef i Vichy praktiskt taget enväldig. Det väckte förvåning i en del politiska kretsar i Frankrike, när Pétain valde Pierre Laval, den tyska ockupationsmaktens handgångne man, till sin främste rådgivare och senare till regeringschef. En våg av förhoppningar svepte därför genom hela landet, när Pétain i december 1940 avskedade Laval, lät arrestera honom och höll honom under polisbevakning, tills han befriades av Tysklands ambassadör i Vichy. Om Pétain kunnat fullfölja denna nya kurs, skulle han förmodligen ha undgått ödet att tillbringa sina sista år i fångenskap. Men i april 1942 tvingades han att återta Laval till regeringschef och på honom överflytta en stor del av sin makt 265