befogenhet, varigenom Laval blev i stånd att mer obehindrat än någonsin gå tyskarnas ärenden. På nyåret 1944 tvingades Pétain att i sin regering bereda plats för några av tyskarnas mest nitiska redskap i Frankrike och var därefter praktiskt taget maktlös. Den 20 augusti 1944 betecknade den tragiska avslutningen på Pétains fyraåriga regeringstid i Vichy: han fördes då av tyskarna till Belfort i det tyskocküperade Frankrike. När Pètain efter Frankrikes befrielse ställdes inför rätta vägrade domstolen att räkna den anklagades ålder som förmildrande omständighet och dömde honom 1945 till döden. General de Gaulle, som då var regeringschef, förvandlade domen till livstids fängelse. Under de senaste åren var Pétain långa tider fullständigt apatisk. Konung Abdullah av Jordanien En av arabvärldens mest inflytelserika och färgstarka härskare konung Abdullah av Jordanien blev på morgonen fredagen den 20 juli mördad i förgården till Aqsamoskén i Gamla Jerusalem. Abdullah var på väg till moskén för att förrätta sin bön på den heliga fredagen, då mördaren, en medlem av fanatikersekten ”Det heliga krigets regemente”, dök upp ur ett prång strax innanför tempelporten och avlossade en rad skott mot den 69-årige monarken, som omedelbart avled. Mördaren fick genast med livet plikta för sin ogärning, nedskjuten av den mördades livvakt. Enligt uppgift skulle mördaren ha varit besol-dad av Abdullahs dödsfiende, förre stormuftin av Jerusalem Haj Anim el Hussein, vilken av Abdullah berövats sin forna makt. Med kung Abdullah ibn Hussein av Hashemidernas ätt försvann en förnäm profil ur den glesnande brittiska vänkretsen i Mellersta östern. Han var städse lojal mot Storbritannien, och hans förbindelser med britterna gick långt tillbaka i tiden. Under virrvarret i Palestina efter britternas avtåg i maj 1947 vann dåvarande emiren Abdullah en bestående framgång genom att till sitt rike lägga Samarien och det s. k. Gamla Jerusalem. Är 1948 antog han titeln konung av Jordanien. Etter mordet på kung Abdullah beslöt det jordanska kabinettet att den mördades andre son, emir Naif, tills vidare skulle inta posten som regent. Äldste sonen, emir Atlal, som motarbetade sin fader under Palestinakonflikten och som på grund av ”nervösa besvär” avlägsnats från hovet i Amman, uppehöll sig vid mordet på fadern i Schweiz och gjorde därifrån sina anspråk på Jordaniens tron gällande. Han utropades även den 5 september till Jordaniens konung. För delaktighet i mordet på kung Abdullah arresterades åtta personer, av vilka fyra dömdes till döden och avrättades. Komplottens huvudmän, dr Musa Hussein och förre militärguvernören i Jerusalem överste Abdullah Tell, lyckades dock komma undan och fann en fristad i Egypten. Under rättegången gjorde åklagaren gällade att ”dödsdomen” över kung Abdullah fällts av de sammansvurna redan i april 1950. Ernest Bevin Storbritanniens förre utrikesminister sedermera lordsigillbevararen Ernest Bevin avled lördagen den 14 april, drabbad av en hjärtattack, 70 år gammal. Dödsfallet kom under förberedelserna för en längre rekreationsvistelse på Kanarieöarna. Ernest Bevin nådde sin första berömmelse som fackföreningsledare, och han närmade sig pensionsåldern som sådan, då han 1940 av Churchill kallades till den mycket betydelsefulla posten som ledare av den brittiska arbetskraftens mobilisering för det totala kriget; i sitt 65 :te levnadsår hade han inträtt, då han som brittisk utrikesminister fick göra en betydelsefull insats i efterkrigsperiodens internationella umgänge. Han innehade denna post längre än någon företrädare sedan sir Edward Grey, Storbritanniens utrikesminister vid första världskrigets utbrott. Som nybliven ombudsman i dockarbetarförbundet gjorde Bevin sin första insats av nationell betydelse genom att 1915 föreslå ett särskilt arbetsministerium, en tanke som kort därefter förverkligades av Lloyd George. Vid generalstrejken 1926 var Bevin en av de drivande krafterna och betecknades som strejkens ”generalstabschef”. Den slöt med bakslag för arbetarrörelsens strävanden, och Bevin slog därefter in på det fredliga samarbetets väg i förhållande till arbetsgivarna. Han gjorde sitt inträde i politiken direkt som regeringsmedlem — som arbetsminister under Churchill — och blev snart dennes favorit bland labourministrarna. När Clemens Attlee efter det sensationella valet 1945 bildade sin regering, blev Bevin dess utrikesminister. Om han från början delade sitt partis illusioner om en socialistisk förbrödring mellan Englands labour- 266