André Gide. Ernest Bevin. regering och Rysslands sovjetledare, så kom han snart på andra tankar. Få episoder kan ha gjort ett starkare intryck i England än de sessioner i säkerhetsrådet i London på nyåret 1946, då Bevin för första gången tog bladet från munnen och slog näven i bordet mot Vysjinskij. Sedermera följde de mödosamma och stundom ursinnigt hetsiga förhandlingarna om fredsfördragen med Tysklands bundsförvanter, kulminerande i det misslyckade försöket i London i december 1949 att nå en uppgörelse om själva Tyskland, Marshallplanens genomförande, Bevins initiativ till den västunion, som skulle resultera i Atlantpakten, och Palestinakrisen, det mest klandrade inslaget i Bevins utrikespolitik. Trots sin till synes robusta fysik var Bevin redan när han övertog ledningen av Foreign Office märkt av de långa arbetsårens ansträngningar, och efter hand blev hans hälsa alltmer vacklande. Han vårdades i olika perioder för ett svårt hjärtlidande och när i januari 1951 lunginflammation tillstötte antogs att han ej skulle gå igenom. Efter en dryg månad hade han dock tillfrisknat så pass, att han kunde tillbringa sin konvalescens i Eastbourne. Den 9 mars avgick han som utrikesminister och efterträddes av Morrison men kvarstod i regeringen som lordsigillbevarare. André Gide Den franske författaren och nobelpristagaren i litteratur André Gide avled den 19 februari 81 år gammal. Under ett halvt århundrade stod Gide i brännpunkten för franskt litterärt liv men han var som författare föga känd för en större svensk publik, innan han 1947 erhöll nobelpriset i litteratur. Han blev därefter lika omskriven i vårt land som i den övriga kulturvärlden. ”Det var främst två faktorer som bestämde hans utveckling och gjorde honom till en särling, hans uppväxt som faderlös hos en strängt reformert, tyranniskt kärleksfull mor å ena sidan, hans kanske därav betingade homosexualitet å den andra. De förde honom in dels i en ständig revolt mot familjen och det välanständiga borgerskapet, dels i en evig pendling mellan asketism och brännade sensualitet. Hans tanke kretsade ständigt med en intensitet som få andras i vår tid kring de centrala moraliska och religiösa problemen, än attraherad, än repellerad av polärt motsatta åskådningar. Han intog i tur och ordning alla tänkbara ståndpunkter, drog ut dem till deras yttersta konsekvenser och förkastade dem för att sedan angripa problemen från en diametralt olik sida. — — — Bland hans romaner finns en och annan, t. ex. Vatikanens käl 267