lare, som åtminstone somliga av hans varmaste beundrare inte kan få till annat än ganska misslyckade experiment. Men han har med Falskmyntarna skrivit en av detta sekels största samtidsromaner; och hans Journal är ett mänskligt dokument, som i hänsynslös uppriktighet och intellektuell vitalitet söker sin like.” (Sten Selander i Sv. D.) André Gide var från 1930 till 1936 aktivt intresserad i kommuniströrelsen men avsvor kommunismen efter ett besök i Ryssland sistnämnda år. Wilhelm Bjerknes, norsk fysiker och meteo-rolog (*1862—19/4). Han blev fil. dr i Oslo 1892, var professor vid Stockholms högskola 1893—1907, i Leipzig 1912—1917 och i Bergen 1917—4926. B. skapade 1898 genom sitt berömda cirkulationsteorem en ny, fruktbar syntes mellan två av fysikens huvudgrenar, termodynamiken och hydrodynamiken, en syntes som han kallade fysikalisk hydrodynamik Och som ledde till en väldig utvidgning av fysikens tillämpningsområde. Han var tillika en av Nordens mest kända meteorologer och oce-anografer. (Se Sv. D. Å. XXVI sid. 189, bilden.) Anton Brögger, norsk arkeolog (*1884 i Stockholm—129/8). Redan vid 21 års ålder utgav han sitt första arbete om Norges och Nordeuropas stenålder, och hans vetenskapliga produktion omfattade senare så gott som alla grenar av den nordiska arkeologien. Vid nyss fyllda 30 år blev han 1915 professor i arkeologi vid Oslo universitet och chef för historiska museet där. På hans initiativ tillkom vikinga-skeppshuset på Bygdöy. Fritz Busch, tysk dirigent (*1890—t i London 14/9). Efter studier vid konservatoriet i Köln blev han 1909 dirigent vid stadsteatern i Riga och var 1918—1922 chef för Nationalteatern i Stuttgart. Fram till 1933 var han därefter dirigent vid statsoperan i Dresden men lämnade Tyskland, då nazisterna kom till makten och blev argentinsk medborgare. Han var bl. a. verksam som dirigent vid Operan och Konsertföreningen i Stockholm och vid Statsradiofonien i Köpenhamn. Vid sin bortgång var han chefdirigent vid Glyndebourneoperan i Sussex. Antonio Oscar Fragoso de Carmona, marskalk, Portugals president (*1869—fl8/4). Han var Portugals president oavbrutet sedan 1928 efter att 1926 ha blivit utrikes- och premierminister. Den verkliga makten i Portugal utövades dock under hans presidenttid av hans ministerpresident dr Salazar. Charles G. Dawes, amerikansk general, bankman och politiker (*1865—125/4). Han var USA:s vicepresident 1925—1929 och ambassadör i London 1929—1932. Ordförande i den kommission som på de allierades uppdrag utredde Tysklands betalningsförmåga och vars förslag, Dawesplanen, lades till grund för 1924 års uppgörelse i skadeståndsfrågan. Den ersattes 1929 av Youngplanen. D. erhöll 1926 tillsammans med sir Austen Chamberlain Nobels fredspris. Eric Drummond, earl av Perth, brittisk diplomat (*1876—116/12). Han var mest känd som sir Eric Drummond — earl-titeln ärvde han först 1937. Han blev 1919 Nationernas förbunds förste generalsekreterare och innehade denna post till 1933, då han blev brittisk am bassadör i Rom. Som sådan arbetade han ivrigt för vänskapliga förbindelser mellan Storbritannien och det fascistiska Italien. Han avgick som ambassadör 1939 strax före andra världskrigets utbrott. Lincoln Ellsworth, amerikansk polarforskare (*1880—f26/5). Han deltog i Roald Amund-sens polarexpedition med flyg 1925 och gjorde sedan tillsammans med den norske forskaren den första flygningen från Europa till Amerika öyer Nordpolen. E. ledde senare en stor expedition med flyg till det inre av Antarktis. Harry Federley, finländsk ärftlighetsforska-re, professor (*1879—fl3/ll). Redan omkring 1910 blev han internationellt känd genom sina korsningar med fjärilar och sina kromosomundersökningar i samband därmed och bidrog till att lägga en säker grund för uppfattningen att arvsanlagen är bundna vid kromosomerna. William Randolph Hearst, amerikansk tidningsman och tidningsägare (*1863—114/8). Han började sin bana som utgivare av San Francisco Evening Examiner, en tidning som råkat i lägervall men som han efter ett par år med tillgripande av hänsynslösa metoder förde fram till en av de mest uppmärksammade tidningarna på västkusten. År 1895 övertog han New Jork Journal och skapade den ”gula pressen” med direkt och effektiv vädjan till massornas lägre instinkter. Han förvärvade den ena tidningen efter den andra, och när han på 1920-talet stod på höjden av sin makt, ägde han ett 40-tal tidningar och tidskrifter, ett halvt dussin internationella nyhets- och filmbyråer och ett par radiostationer. Vid hans bortgång omfattade hans ”imperium” 17 dagstidningar, två söndagstidningar och ett par tidskrifter och nyhetsbyråer. Louis Jouvet, fransk skådespelare och teaterledare (*1887—fl6/8). Han ansågs som Frankrikes kanske främste teaterman — regissör, skådespelare och teaterchef — och var från 1934 ledare för Théåtre 1’Athenée i Paris. Han drabbades ett par dagar före sin död av ett slaganfall under en repetition på sin teater. För internationell publik var han känd genom sina filmskapelser, bland dem ”Hertigen söker nattkvarter”, ”Drömmarnas vals”, ”Livets debutanter” m. fl. Sinclair Lewis, amerikansk författare, nobelpristagare (*1885—tlO/l). ”Hans författarskap var ett livslångt gerillakrig mot det han och hans meningsfränder ansåg känneteckna vul-gäramerikanismen: massmentalitet, självbelåtenhet, penningdyrkan, framgångskult, kulturförakt, reklamväsen, förljugenhet och humbug. — Som en outtröttlig Sankt Göran förföljde han sin drake överallt, där den stack upp huvudet i amerikanskt samhällsliv: i 268