sas huvudbestämmelser var att strid oförtövat skulle upptas vid angrepp, utan att order härom avvaktades eller inhämtades och oavsett huruvida krigsförklaring vore vederbörande styrkors befälhavare bekant. Ett angrepp vore att betrakta som mobiliseringsorder, och order som i konungens, regeringens eller högre militära myndigheters namn utfärdades om att icke mobilisera, icke göra motstånd eller avbryta påbörjad mobilisering eller strid skulle anses som falska. För det fall landet delvis ockuperades av angriparen skulle alla som inte kunde nå fram till sitt eget förband ansluta sig till andra stridande danska eller allierade enheter. I december nåddes mellan de tre stora partierna enighet om att förlänga värn-pliktstiden till 18 månader. Det danska försvaret skulle därefter råda över en fast styrka på 17 000 man i de tre vapenslagen och c:a 40 000 man i hemvärnet. Efter mobilisering skulle försvarsstyrkan vara 175 000 man, varav 75 000 man fältstyrkor, 25 000 lokalförsvar, 25 000 reserv och c:a 40 000 hemvärn. Samtidigt med att denna styrka utbildades, omskolades och inövades skulle vapenhjälpen från USA få ett mycket betydande omfång. Det danska flyget var i mycket snabb tillväxt och försågs med den modernaste materiel, till flottan byggdes nya enheter, kustartilleriet var statt i snabb modernisering, ett radarnät var i funktion längs kusterna, tunga vapen och stridsvagnar kom från USA, den inhemska ammunitionstillverkningen återupptogs, handeldvapen och kulsprutor tillverkades på nytt, och under följande år skulle kaserner och andra nybyggnader för försvaret uppföras. Till chef för de allierade styrkorna i Danmark hade general Eisenhower utnämnt danske arméchefen general E. C. Möller, medan danske överbefälhavaren amiral Qvistgaard var medlem av Atlantpaktens högsta militära ledning. På Grönland skulle i samarbete mellan Danmark och USA upprättas en del gemensamma försvarsområden. Den av amerikanerna under världskriget upprättade marinstationen Grönnedal skulle övergå i dansk drift och bli huvudsäte för det danska kommandot på ön, till vars befälhavare utnämndes kommendör Frits Kjölsen. U trikespolitiken Den danska utrikespolitiken präglades under 1951 starkt av gemenskapen med de övriga Atlantpaktsstaterna och av arbetet i FN och Europarådet. Vid flera tillfällen, bl. a. vid FN:s generalförsamling i Paris i november, redogjorde utrikesminister Ole Björn Kraft för danska synpunkter, betonade att Danmarks anslutning till Atlantpakten hade sin grund i dels önskan att säkra landets fred och frihet, dels övertygelsen att Atlantpakten vore ett medel härtill. Medan det naturligtvis, sade han, är Atlantpaktens uppgift att skydda de länder den omfattar mot ockupation under ett eventuellt krig och därvid upprätthålla deras frihet, skulle det vara ett avgörande nederlag för paktens politik om huvudmålet: att förebygga ett nytt världskrig, inte uppnåddes. I april slöts mellan Danmark och USA en ny överenskommelse om Grönland som ersättning för den, vilken danske ministern i Washington Kaufmann under Danmarks ockupation undertecknade på egen hand 1941. överenskommelsen gick då ut på att USA övertog försvaret av Grönland, där man från tysk sida gjort flera försök att sätta i land okontrollerade expeditioner. Även den nya överenskommelsen byggde på ett otvetydigt amerikanskt erkännande av Danmarks suveränitet över Grönland och avsikten att möjliggöra Grönlands försvar med amerikansk hjälp. Försvaret av Grönland ägde stor betydelse för alla Atlantpaktens stater, och från dansk sida mottog man det amerikanska anbudet med hänsyn härtill och därför att Danmarks eget försvar gjorde det omöjligt att offra de medel och militära styrkor som krävdes för lösningen även av denna uppgift. 326