Emellertid visade det sig snart att varje förmodan om utrikespolitiska orsaker var grundlös. Orsaken — som den officiellt på kvällen meddelades — var att Gerhardsen var trött på ansvaret efter att ha suttit som statsminister i 6% år; och det kunde man förstå. Man kunde också tänka sig till en hel del om de förhållanden som gjort honom så trött. Det vore helt naturligt att tro att statsminister Gerhardsen vid denna tidpunkt var utsliten. Ursprungligen var han rabulist, en rödglödgad ung radikal på den yttersta vänstra flygeln. Men de personliga upplevelserna i tysk krigsfångenskap gav honom intryck som formade och omformade honom och utrustade honom med väsentliga förutsättningar att bli en samlande gestalt för sitt folk efter andra världskriget. Men den bitterhet, som det förflutna trots allt måste ha skapat i hans sinne, och kraven från partiet allteftersom krigserfarenheterna gled tillbaka i tiden, gjorde det för svårt för honom att genomföra den nya politik som han kanske drömde om att skapa. Han måste kompromissa mellan det gamla och det nya. Oscar Torp var en markant och framstående gestalt i norsk politik. Under en mansålder stod han inför arbetarklassens medvetande som något av en sinnebild för hela rörelsens utveckling. Hans många anhängare under oppositionsåren såg i honom något av den samlande faktorn för hela den sociala och politiska striden. Men Torp hade förmåga att bli någonting utöver en stridsledare. Hans personliga utveckling gick på ett märkligt vis parallellt med hela partiets utveckling. Han sades ha starkare samarbetsvilja i en svår tid än någon av föregångarna. Under de följande veckorna företogs en del omskiftningar i regeringen — omplaceringar som mer eller mindre hade direkt samband med statsministerskiftet. Först avgick finansminister Meisdalshagen, jordbruksminister Fjeld och fiskeri-minister Carlsen. För jordbruksdepartementets vidkommande fanns det inte skäl att tro annat än att jordbruksministern själv starkt önskat träda tillbaka, bl. a. av hälsoskäl. Vad beträffar fiskeriministern medverkade säkert samma orsaker, men man kunde inte se bort från att hans skarpa motsatsförhållande till ledningen för de stora fiskeriorganisationerna betydde en del. När det gällde statsrådet Meisdalshagen var det ingen hemlighet att han i regeringen var den starkaste opponenten mot den omstridde försvarsminister Hauge. Som finansminister hyste han även vissa tvivel om nödvändigheten av de väldiga försvarsbevillningarna. Den allmänna uppfattningen var att statsministern själv stod bakom bytet av försvarsminister. Hauge begärde avsked kort efter statsministerskiftet men kvarstod på sin post till efter årsskiftet. Förre kommunikationsminister Langhelle betraktades som hans efterträdare, och Torp ansågs dessutom komma att företa en hel del förstärkningar i försvarsdepartementets ledning, bl. a. genom att inrätta en rad nya befattningar. Statsminister Torp förnekade i en nyårsintervju inte att det rådde en viss opposition inom arbetarpartiet. I stortinget satt sålunda förfarande en representant som röstade mot medlemskap i Atlantpakten. ”Men oppositionen”, tilläde statsministern, ”är inte så stark som många utomstående föreställer sig. Det är säkert också uteslutet att denna opposition är så stark att den betyder något för regeringens politik”. B er edskapspr ogrammet Som ett led i beredskapspolitiken inom det internationella samarbetet framlade handelsminister Brofoss mot slutet av året inför stortinget ett försvarspro-gram för en treårsperiod intill 1954 på allt som allt 2,5 miljarder kronor. Man räknade med att prisstegringen och andra förhållanden skulle öka denna siffra en del — möjligen till omkring 3,4 miljarder. Förutsättningen för Norges del var 332