Avgående och tillträdande norska statsministrarna, Einar Gerhardsen och Oscar Torp. att programmet självt skulle ge c:a 2 750 miljoner, medan resten av programmet skulle baseras på hjälp utifrån. Regeringen räknade med att kunna genomföra detta program utan att skära ned levnadsstandarden och utan att utkräva nya direkta skatter. Man räknade tvärtom med att genom en produktionsökning på 3 procent under 1952 kunna öka den civila konsumtionen. Ett av de allvarligaste problem som försvarsprogrammet förde med sig — bortsett från de realekono-miska —- var frågan hur man skulle kunna skaffa försvaret tillräcklig arbetskraft utan att skada näringsgrenarna. Import av utländsk arbetskraft antyddes i detta sammanhang. Nbr dnorgeplanen I ett inlägg i stortinget under vårsessionen skisserade dåvarande statsministern ett brett anlagt utbyggnadsprogram för den nordligaste landsdelen. Hans tankar fick genast anslutning av högerns ordförande, odelstingspresident C. J. Hambro. Senare under året framlades en skiss till ett dylikt program som motion i stortinget. Det anmärkningsvärda i planen var att regeringen inte ville framlägga den som en ”socialistisk” plan. Planen byggde tvärtom på insats av privatinitiativet, medan det offentligas medverkan skulle inskränkas till arbetet med att tillrättalägga förhållandena, bl. a. genom skattepolitik. Nordnorgeplanen blev därmed en nationell angelägenhet och inte en partipolitisk. Det fanns diskutabla detaljer i planen, men dess idé samlade medverkan av intresserade från alla håll. Detta var kanske ett av många tecken till en vidgad förståelse hos den starka socialistiska majoriteten i stortinget för betydelsen av det sakliga samarbetet. Det var också möjligt att norska regeringen tänkt på att den nu faktiskt var den enda rent socialistiska regeringen väster om järnridån och att dess stora majoritet i stortinget inte var resultatet av flertal hos folket utan av en orättfärdig valordning, som partiet självt tillförsäkrat sig. 333