Schweiz. Marskalk Mannerheim hade lagt sina ögon samman för alltid. Den 84-årige marskalkens begravning den 4 februari gestaltade sig till en nationell sorgeakt och minnesfest utan motstycke i landets nyare historia. Vad man fick bevittna var en krigares jordafärd mellan tigande folkmassor i den hårda vinterblåsten, folkmassor som var starkt uppblandade med inslag av sammanbitna, medaljprydda veteraner i slitna kläder. Litet var hade det intrycket, att det på visst sätt var ett tidevarv som ändades då en av de mest fascinerande gestalter, som Finland fostrat, bäddades ned mellan hjältegravarna på Sandudd. Om det på något håll fanns någon avsikt att demonstrera mot denna hyllning, så var alla uppslag i den riktningen dömda att misslyckas i den stämning, som svepte över sorgetåget och menigheten. Föga störd arbetsfred Vardagsbekymren anmälde sig dock tämligen omedelbart. I början av februari gick rörarbetarna i strejk. Den aktionen skulle visa sig ödesdiger för byggnadsverksamheten, inte minst för bostadsproduktionen. Några dagar senare tornade ett krishot upp sig kring de statsanställdas löneproblem. Den 18 februari fick landet en påminnelse om vilket grepp isarna har om dess kommunikationer. På grund av att det viktiga Porkala-området utarrenderats åt Sovjetunionen var huvudstadens sjöförbindelser vintertid ännu svårare att bemästra än vanligt. Det skulle dröja från den 18 februari till den 1 april innan Helsingfors hamn kunde öppnas. Under tiden hann man dock avvärja den fara, som en tjänstemannastrejk skulle ha inneburit. På jordbrukarfronten hade man att lösa problemet om en löneökning åt lantarbetarna, samtidigt med att jordbrukarna borde få kompensation för de sålunda stegrade utgifterna. Den roll isbrytarna spelar för Finlands förbindelser med utlandet under vintermånaderna markerades ytterligare genom en strejk på dessa isbrytare, som dock avblåstes efter åtta dagar. En av de första dagarna i april meddelades det att lokmännen upptagit sitt arbete. Det var endast den ”vilda” rörarbetarstrejken, som fortsatte ända till hösten, då den småningom bleknade och tynade av. Som en kuriositet kan nämnas, att det var en grupp rörarbetare från Sverige som i Tammerfors, med tillstånd av vederbörande centralorganisationer i Sverige och Finland, slog en bräsch i den avtalsstridiga strejkfronten. De här gjorda antydningarna om de märkligaste tilldragelserna på arbetsmarknaden, i den mån det varit fråga om hotande eller öppna konflikter, ger vid handen att striderna varit synnerligen begränsade, kortvariga och i regel av lokal karaktär. Från alla håll intygades det också, att året 1951 varit det ur arbetsfredens synpunkt lyckligaste sedan 1944. Efter ingången av maj månad hade man helt enkelt inte några konfliktberörda branscher eller företag. Borgfred och regeringsombildning Underhandlingarna om denna borgfred hade inletts redan den 21 april. Att freden var efterlängtad framgår indirekt av att den obrottsligt hölls under hela sommaren, trots att det inte saknades lockelser att bryta den. Borgfredens tid utnyttjades för underhandlingar och rådslag om ett jämviktsprogram eller en stabiliseringsplan på längre sikt. I slutet av september presenterades programmet, som givetvis var ett resultat av kompromisser och jämkningar i olika riktningar. Som de väsentliga punkterna i nämnda program framstod vissa åtgärder gällande priserna och skatterna, en begränsning av investeringarna, en sänkning av räntorna, en indragning till staten av konjunkturvinster på skogsindustrierna och en spärr för exporten av det s. k. rundvirket. 338