Samtidigt med att enighet uppnåtts kring stabiliseringsplanen hade dr Kekkonen bildat sin tredje ministär (den 20 september). Den måhända mest anmärkningsvärda nyheten var att utrikesministern Äke Gartz, vilken utnämnts till Finlands sändebud i Bern, efterträddes av riksbankschefen Sakari Tuomioja. Justitieministern i den föregående regeringen, hr Teuvo Aura, vilken fungerat som sta-biliseringskommissionens ordförande, stannade utanför den nya samlingen och ersattes av Ekenäsborgmästaren Sven Högström, tillhörande svenska folkpartiet. Utom hr Högström var det endast tre ministrar, bl. a. de två finansministrarna, som tidigare inte suttit i någon regering. I viss mån erinrade rekonstruktionen om de förändringar, som plägar känneteckna franska regeringsskiften. Någon verklig kris hade man dock icke i september och det lär inte ha mött stora svårigheter för de mandatstarkaste partierna att principiellt enas om ett samarbete. Socialdemokraterna måste dock givetvis beakta opinionerna bland fackförenings-folket och för agrarpartiets del fanns det producentintressen att taga hänsyn till. När ministären Kekkonen av januari 1951 trädde till. Från vänster president Paasikivi samt statsråden Ralf Törngren, V. J. Sukselainen, Onni Hiltunen och Onni Peltonen. Det skulle också längre fram visa sig, att de brydsamheter, som den nya regeringen hade att bemästra, till största delen berodde på motsättningar inom agrarflygeln, motsättningar, som gjorde att regeringschefen fann sig tvungen att med all sin energi och auktoritet uppträda mot de gensträviga. Det farliga rundvirket Under många veckor utgjorde rundvirket, d. v. s. planen att statligt reglera exporten av detsamma, ett farligt politiskt bränsle. Sedan den agrara oppositionen mot denna reglering övervunnits, uppträdde kommunisterna som den fria exportens ivrigaste förespråkare. På grund av sin röststyrka skulle de ha kunnat lägga lagen vilande till nästa nyvalda riksdag. I den situationen fann regeringen att rundvirkesregleringen borde inkomponeras i den allmänna s. k. ekonomiska maktlagen, av vilken all annan reglering, t. ex. av priser och hyror, är beroende. Kom 339