Chefen för lantmäteristyrelsen, generaldirektör Allan Nordenstam, utnämndes den 14 mars till konsultativt statsråd från 1 april efter statsrådet Gunnar Danielson, som utnämndes till landshövding i Stockholms län från samma dag. procent av summan av samtliga avgivna röster i valkretsen, dividerad med antalet mandat i kretsen, införde regeringen som första divisor 1,4 i stället för 1. Ett partis röstetal skulle alltså divideras med 1,4 för dess första mandat. I propositionen ingick också ett reellt kartellförbud, i det att valsedlarna endast skulle få bära partibeteckning. Kommittéförslaget hade velat åstadkomma ett så rättvist resultat, att kartellerna därigenom gjordes överflödiga, men kartellförbud hade icke ifrågasatts. De av regeringen föreslagna reglerna skulle endast tillämpas vid 1952 års val. Vid den första underrättelsen om regeringsförslaget uttalade högerledaren herr Hjalmarson, att den nya valmetoden var ett verkligt uppseendeväckande aktstycke, ty den var uträknad så, att den garanterade socialdemokraterna och bondeförbundet en säker överrepresentation. Här förelåg, ansåg han, ett cyniskt försök att taga vallagen till hjälp för att konservera en maktställning, som hade blivit allt svagare förankrad i folkets förtroende. Folkpartiledaren herr Ohlin förklarade samtidigt, att förslaget präglades av principlöshet och vilja att utan blygsel trygga en överrepresentation för de två partier, i främsta rummet socialdemokraterna, som nu innehade regeringsmakten. Högern och folkpartiet väckte därefter partimotioner om avslag på propositionen. Det förstnämnda partiet önskade i dennas ställe en reform enligt utredningens linjer och föreslog därjämte tilläggsmandat. Folkpartiet ville behålla den d’Hondtska fördelningsregeln och dessutom införa ett utjämningsförf arande. Konstitutionsutskottets utlåtande förelåg i mitten av maj. Utskottet tillstyrkte propositionen. Höger- och folkpartiledamöterna enade sig om en gemensam reservation i överensstämmelse med folkpartimotionen. Kamrarna biföll den 17 maj efter långa debatter utskottets förslag. Högerledaren herr Hjalmarson och andra talare från oppositionen förebrådde socialdemo kraterna, att de ville tillskansa sig flera andrakammarmandat än de hade rätt till. Statsminister Erlander fann däremot propositionen vara utomordentligt tillfredsställande. Över huvud taget hävdade man på socialdemokratiskt håll — både före och efter höstens val — att den nya valordningen var ett framsteg, därför att den gav partierna ungefär samma representation som tidigare men gjorde karteller onödiga. Båda kamrarna avslog strax före vårsessionens avslutning den förut nämnda motionen av herrar Bergvall och Håstad om utbyggnad av folkomröstningsinstitutet. Statsminister Erlander råkade titta in i första kammaren, när motionen behandlades där, och lockades av herr Bergvalls anförande att yttra sig i debatten. Han försäkrade avslutningsvis, att det socialdemokratiska partiet var intresserat av att finna former, varigenom man skulle kunna låta vår demokrati bli än bättre än den för närvarande var. I andra kammaren förklarade konstitutionsutskottets ord 63