förande herr Hallén (s), att frågan var för stor för att avgöras i en handvändning, och herr Edenman (s), att en beslutande folkomröstning icke kunde förenas med parlamentarismen. Skattesänkning kombinerad med höjd uttagningsprocent. Konjunktur skatt Finansminister Sköld meddelade i slutet av februari, att en proposition på grundval av skatteutredningens förslag om skattesänkning komme att lämnas under vårsessionen. Sänkningen och uttagningsprocenten skulle dock fixeras först i maj. Propositionen lämnades i början av april. Förslaget avsågs skola träda i kraft vid årsskiftet, men i vilken utsträckning en allmän skattesänkning kunde förverkligas beträffande den statliga inkomstskatten bleve beroende av den uttagningsprocent, som bestämdes i samband med att det kompletterade riksstats-förslaget framlades. Vid en uttagning med 100 procent av den statliga inkomstskattens grundbelopp beräknades inkomstbortfallet till 630 miljoner kronor och vid en uttagning med 110 procent till 360 miljoner kronor. En månad senare föreslog så finansministern en skatteuttagningsprocent för nästa budgetår av 110 procent (för första hälften av år 1953 var uttagningsprocenten redan bunden vid 100). Statsrådet förklarade, att om budgetläget för 1953/54 gestaltade sig mera gynnsamt än man nu kunde förutse, komme självfallet frågan om uttagningsprocenten att omprövas. Bevillningsutskottet tillstyrkte propositionen om ändrade grunder i den statliga beskattningen och avstyrkte en rad i ärendet väckta motioner. Högern och folkpartiet reserverade sig i utskottet mot beslutet. Från dessa båda partier lämnades vidare motioner om en uttagningsprocent på 100 i stället för 110, som regeringen hade föreslagit. Riksdagsbeslutet fattades sedan i två etapper. Först antogs propositionen om de ändrade grunderna, sedan — på vårsessionens näst sista dag — bestämdes uttagningsprocenten i enlighet med regeringsförslaget. Oppositionen framhöll, att genom det sista beslutet minskades effekten av den förut bestämda skattesänkningen, som därför blev en halvmesyr. Herrar Hjalmarson och Ohlin uttalade tvivel på stora budgetöverskotts betydelse i kampen mot inflationen. En kraftigare skattesänkning skulle, hette det, minska trycket uppåt på lönerna, öka sparviljan och stimulera produktionen. I början av mars lämnades en proposition om retroaktiv konjunkturskatt på inkomst av skogsbruk och rörelse. Skatten skulle utgå med 40 procent på en beräknad beskattningsbar merinkomst under år 1951. Den var i princip avdragsgill vid den statliga inkomstbeskattningen och beräknades inbringa 150 miljoner kronor. I partimotioner yrkade högern avslag. Resultatet av en sådan skatt förklarades i praktiken skola bli motsatt det, som finansministern hade avsett. Folkpartiet föreslog i partimotion vissa ändringar, bl. a. i fråga om köpeskillingen för rotsåld skog och skogsprodukter enligt köpeavtal, som hade träffats under år 1951. Bevillningsutskottet tillstyrkte regeringsförslaget med mindre jämkningar. Högerledamöterna reserverade sig för avslag, folkpartiledamöterna yrkade, att skatten icke skulle göras retroaktiv utan gälla 1952 års inkomst. Riksdagen biföll utskotts-förslaget efter långa debatter. Delvis blev överläggningen en uppgörelse mellan högern och folkpartiet. Herr Hjalmarson ironiserade över de olika stadier, som 64