Kyrkokrönika 1952 Av docenten ÅKE V. STRÖM I föregående års krönika uttalades en förmodan, att de båda uppmärksammade författningar, som trädde i kraft 1 januari 1952, nämligen religionsfrihetslagen och prästlönelagen, ”knappast torde få någon djupgående betydelse för svenska kyrkans eget liv och arbete”. Särskilt i fråga om religionsfrihetslagen blev de orden besannade i högst oväntad grad. Gallupinstitutet hade i juni 1951 förutsagt, att inte mer än 4 procent av Sveriges befolkning över 21 år skulle utträda ur Svenska kyrkan, varav man dock i Stockholm finge räkna med 7 procent. Siffrorna blev oerhört mycket lägre. Avsevärt största antalet utträdde under första kvartalet, och för Stockholm föreligger en uträknad statistik, som visar en utträ-desfrekvens till 1 april på 2,20 promille för hela Stockholm och 2,04, respektive 2,57 promille för så ”okyrkliga” församlingar som Brännkyrka och Enskede. Under hela året utträdde i huvudstaden 2 420 personer, d. v. s. c:a 3,2 promille — de flesta till annat trossamfund. Dessa och liknande siffror tolkades olika, men ingen kunde bestrida deras vittnesbörd om att intet jordskred var att vänta i fråga om kyrkans yttre ställning. Som en följd av den nya lagen fick en rad frikyrkliga samfund vigselrätt vid påsktiden. Endast beträffande pingstväckelsen föranledde proceduren något egentligt besvär. Vad religionsfrihetslagen och dess följdföreteelser skulle komma att betyda för ett stärkande av samfundskänslan inom svenska kyrkan eller för förhållandet samfunden emellan var det ännu för tidigt att yttra sig. Prästlönelagens ikraftträdande samma dag hade väl också gått tämligen smärtfritt förbi och blott framkallat en stilla tacksamhet hos åtskilliga fattiga lantpräster, om inte den nye ecklesiastikministern Persson i Skabersjö utan kyrkomötets hörande och utan tillkallande av kyrklig expertis hade utfärdat tilläggsbestämmelser och tjänstgöringsföreskrifter, som på ett verklighetsfrämmande sätt inrutade prästernas tjänstetid, bl. a. genom införande av en s. k. tjänstfri dag varannan vecka. En allmän ”prästvrede” gjorde sig gällande över detta statens ingrepp i kyrkans arbetsförhållanden, och biskop Malmeström karakteriserade bestämmelserna som ”det sista aktstycket i en rad lagar, förordningar och kungörelser, som röjt otillräcklig kunskap om kyrkans egenart och en oemottaglighet för skäl, som varit i hög grad irriterande”. En annars föga prästvänlig huvudstadstidning offentliggjorde följande träffande kommentar: Byråkraterna sitter i Stockholms stad och sörjer och plågas och lider, enär själavård utövas hipp som happ på alldeles olaga tider. När pastorn må fira sin lediga dag skall i fastställda planer stå skrivet, och på den skall han icke i regel ha rätt att förkunna det eviga livet. Det skall anordnas tidsinställd själshygien för all oro som hjärtat beklämmer, och den helige Ande skall passa den tid, som regeringen nådigt bestämmer. Under 1952 beslutades vidare, efter kyrkomötets hörande, en ny helgdagsord-ning, som berör tre gamla kyrkliga helgdagar. Jungfru Marie Bebådelsedag, som i alla tider firats den 25 mars, förlädes fr. o. m. år 1953 till närmaste söndag eller, om den skulle infalla på Palmsöndagen eller Påskdagen, en söndag tidigare. Vårfrudagen upphörde alltså att vara självständig helgdag och kan komma att 90