pellationer av byråchefen Lundqvist i första kammaren och professor Håstad i andra kammaren. Hr Perssons svar innehöll endast vaga löften om fortsatta utredningar. I kammarkollegiets förslag angavs 1 jan. 1953 såsom lämplig dag för delningens ikraftträdande. Även beträffande Brännkyrka förelåg redan i februari ett delningsförslag av pastoratsindelningssakkunniga. Icke mindre än två biskopsmöten hölls under året, nämligen 22—24 januari och 2—3 december — det senare på grund av ärkebiskopens förestående resa till Indien i jan. 1953. Båda dessa möten följde den mycket unga traditionen att utsända herdabrev eller budskap till prästerskapet i dagens viktigare kyrkofrågor. Sålunda utfärdade biskopsmötet i januari vägledning för prästerna om tillämpningen av religionsfrihetslagen, där det t. ex. framhölls, att ”för icke-kristna begravningsakter kan kyrkan icke rimligen upplåtas” och ”om någon, som icke Tre delegater vid kyrkliga världskonferensen i Lund: från vänster dr George Florovsky från USA, Fader Philipos från ortodoxa syriska kyrkan i Indien och metropoliten Athenagoras, ärkebiskop för den grekisk-ortodoxa kyrkan i Mellan- och Västeuropa. är döpt, anmäler sig till inträde (i sv. kyrkan), bör prästen för den inträdande framhålla det önskvärda i att han genom dop inträder i kyrkans religiösa gemenskap”. Vidare gav man, i anledning av en kyrkomötesdebatt föregående år, synpunkter på vissa gudstjänstbruk. Sedan man lovordat den s. k. högkyrkliga rörelsen för dess nit om gudstjänstens helgd, det personliga fromhetslivets vård, återupptäckten av nattvarden och bruket av tidegärden, ”ett värdefullt tillskott till vårt gudstjänstliv”, talade biskoparna om den oro, som på sina håll förorsakats av vissa ceremonier, främst den s. k. elevationen i nattvardsmässan. ”Detta medeltida kyrkobruk behöver ingalunda strida mot evangelisk nattvardsuppfatt-ning. Därför bibehöllo också reformatorerna denna sed.” Med hänsyn till det oklara läget ville dock biskopsmötet ”i närvarande situation vädja till dem det vederbör att som ett uttryck för sin vilja att medverka till kyrkans inre enhet avstå från detta bruk”. Trots att dessa dokument hade formen av brev till Svenska kyrkans präster, blev de i motsats till det s. k. sexualbrevet av år 1951 aldrig utsända till prästerskapet utan blott publicerade i kyrkliga tidningar. I broschyrform trycktes där 92