Bengt Hesselman En av de aderton i Svenska akademien professor emeritus Bengt Hesselman avled den 6 april. Han disputerade för fil. doktorsgraden i Uppsala 1902 och blev samma år docent i nordiska språk. Ar 1914 utnämndes han till professor i nordiska språk vid Göteborgs högskola och innehade professur i samma ämne vid Uppsala universitet 1919—1940. Medlem av Svenska akademien blev han 1935 och efterträdde där språkforskaren professor Axel Kock. Vid hans frånfälle skrev professor Elias Wessén bland annat följande i SvD: ”Hesselmans insatser har i många avseenden varit av grundläggande betydelse. De har omfattat nästan alla grenar av språkforskning. Under ett halvt sekel har han varit en levande och livgivande kraft utan motstycke inom sin vetenskap. Hesselmans vetenskapliga verksamhet utgick från ett grundligt studium av de nordiska folkmålen i all deras skiftande mångfald. Hans vetande på detta område var oerhört omfattande. I fråga om överblick och självständig behärskning av materialet har han säkerligen varit utan jämlike, icke endast i vårt land utan över hela Norden. Också för den svenska språkhistorien har Hesselmans verksamhet haft avgörande betydelse. Vid sidan av studiet av äldre texter införde han på ett synnerligen fruktbärande sätt dialektmaterialet och den språkgeografiska metoden. Skriftspråk och talspråk, gamla texter och nutida dialektformer fick ömsesidigt belysa varandra såsom aldrig tidigare har varit fallet. Vid sidan av Hesselmans mångsidighet framträder hans sunda verklighetssinne. Grå teori var honom helt främmande. Icke minst metodiskt har Hesselmans verksamhet burit rika frukter. Vi yngre språkmän i Sverige är allesammans hans lärjungar, och vi står i en mycket stor tacksamhetsskuld till hans stimulerande och värmande personlighet. Han var den siste — och kanske också den störste — av vårt lands stora nordiska språkforskare från århundradets början.” Karl Hildebrand Den 23 juni avled fil. dr Karl Hildebrand. Han var född 1870 och son till riksantikvarie Hans Hildebrand. Efter studier i Uppsala blev han docent i historia men lämnade docenturen 1901 för att inträda som biträdande redaktör i Stockholms Dagblad vars huvudredaktör han sedermera var till 1913. År 1907 invaldes han i andra kammaren, där han snart kom att inta en framskjuten ställning. ”Han var en av Arvid Lindmans närmaste medarbetare men hävdade mot den dåvarande högerledaren och regeringschefen en självständig mening, exempelvis då han efter valnederlaget 1908 yrkade på att högerregeringen skulle avgå. Han representerade en för sin tid modern konservatism med starkt intresse för sociala reformer och öppen blick för att man måste möta den framväxande arbetarrörelsen med positiva reformförslag både på det konstitutionella och på det socialpolitiska området. Den högerpolitik han som riksdagsman representerade och i sin tidnings spalter förfäktade fick också beteckningen moderat, i motsättning till den ståndaktiga konservatism, som hade sitt huvudfäste i dåvarande första kammaren. År 1918 lämnade Hildebrand den aktiva politiken. Han hade några år förut blivit ledamot av riksgäldsfullmäktige och utsågs 1925 till dess ordförande. Karl Hildebrand utövade en mycket omfattande skriftställarverksamhet, företrädesvis i politiska och ekonomiska ämnen. Några boktitlar vittnar om spännvidden i detta författarskap: 'Demokrati', 'Ett starkt folk’, 'Donaumonarkien i krig’, ’De svenska statsmakterna och kristidens folkhushållning’ — ett väldigt verk, vari Hildebrand redogjorde för det första världskrigets försörjningspolitik, vilken han som ledamot av folkhushållningskommissionen på nära håll studerat — 'Fackföreningsrörelsen och samhället’, 'Riksgäldskontorets historia’ och slutligen 'Gustaf V som människa och regent’. volymer, under förutsättning att bidrag kunde erhållas utöver donationens avkastning. En särskild styrelse tillsattes för att förvalta stiftelsen bestående av Vetenskapsakademiens sekreterare professor Arne Westgren, docent Montell, fröken Alma Hedin, boutredningsmannen advokat Eric Wenner-holm, professor Eric Norin och docent Sigvard Linné. 272