Fransmännen krävde att Storbritannien skulle inträda i försvarsgemenskapen, för att där utgöra en motvikt mot det förutsedda tyska inflytandet, men detta vägrade brittiska regeringen, med hänvisning till sina relationer med övriga medlemmar av samväldet. Generalen lord Ismay, samväldesminister i Churchills regering, utnämndes till generalsekreterare i Atlantpaktens råd. Förhandlingar om Tyskland Från rysk sida gjordes ivriga och framgångsrika försök att förhindra eller åtminstone fördröja skapandet av en effektivare försvarsmakt i Västeuropa. Den ryska propagandan gjorde sitt bästa för att utså tvivel och splittring bland västmakterna, och samma mål eftersträvades med diplomatiska aktioner. Den 11 mars föreslog sovjetregeringen de tre västmakterna omedelbara förhandlingar om ett fredsfördrag med ett Tyskland, som åter skulle bli enat samt dessutom få hålla en tillräcklig krigsmakt för att trygga sitt försvar samt få inträde i FN. Villkoret var emellertid att Tyskland skulle neutraliseras och icke få sluta militära avtal med någon av sin grannar. Ryssarna, som visste att tyskarnas högsta dröm var att landets delning skulle hävas och att Tyskland skulle hållas utanför maktkampen mellan öst och väst, räknade med att många skulle falla för dessa locktoner, och västmakterna inriktade sig därför på att visa hur ihåliga de ryska erbjudandena var. I den notväxling i frågan, som pågick under nästan hela året, hävdade de med allt större kraft att det första steget mot en uppgörelse måste vara verkligt fria val i hela Tyskland. Alla förslag att undersöka om förutsättningar förelåg för sådana val avvisades av ryssarna, som vidhöll att frågan om val inte skulle sättas först; den borde diskuteras på en konferens av de fyra makterna, samtidigt med alla andra tyska problem. Samtidigt med att notväxlingen pågick fortsatte ryssarna förberedelserna för en upprustning i Östtyskland, och sedan det på hösten blivit klart att västmakterna inte lät sig avhållas från att fullfölja sina försvarsplaner, sattes den östtyska militariseringen i gång på allvar. Från kommunistiskt håll sades tydligt ifrån att man inte passivt skulle finna sig i ratificering av ett avtal som tillät att Västtyskland åter fick en armé. 350