Förenta staternas utrikesminister Dean Acheson och den brittiske FN-delegaten Selwyn Lloyd röstar med handuppräckning ”ja” till Indiens Koreaplan, sedan de brittisk-amerikanska menings-skiljaktigheterna i frågan övervunnits. Sovjetblockets inställning gick däremot ej att rubba, och Sovjets delegationschef Vysjinskij (till höger) har inte något intresse till övers för den viktiga omröstningen. Europarådet I Strassburg fördes under året förhandlingar i syfte att bygga ut Europarådet till att bli en högsta instans för de olika överstatliga organisationer som höll på att ta fast form i Västeuropa. En dragkamp pågick mellan de till stålunionen anslutna staterna, som ville förvandla Europarådet till en federation, och en annan grupp under Storbritanniens ledning och med anslutning från bl. a. de skandinaviska länderna, som ville skynda betydligt mera långsamt. Ett kompromissförslag framlades av brittiske utrikesministern Eden, vilket i modifierad form enhälligt godkändes vid höstförsamlingen. Edenplanen gick ut på att skapa ett samband mellan Europarådet, stålunionen och den planerade europeiska försvarsgemen-skapen. Detta innebar att stadgan skulle ändras så att förbudet mot att behandla militära frågor hävdes, men för att alliansfria stater som Sverige och Eire skulle kunna kvarstå föreslogs en bestämmelse att dessa icke skulle behöva deltaga i sådana överläggningar. Atlantpakten General Ridgway utsågs till Atlantpaktens överbefälhavare i Europa när general Eisenhower återvände till USA för att bli republikansk presidentkandidat. Lord Ismay blev organisationens generalsekreterare. På Atlantpaktskonferensen i Lissabon deltog för första gången de båda nya medlemmarna Grekland och Turkiet. Den segslitna frågan om befälsförhållandena i Medelhavet löstes på så sätt, att den brittiske amiralen Mountbatten blev chef för sjöstridskrafterna, direkt under general Ridgway, medan amerikanska flottan i Medelhavet förblev underställd överbefälhavaren i södra Europa, den amerikanske amiralen Carney. 351