Canadas utrikesminister Lester B. Pear-son valdes till president för FN:s generalförsamling. reviderade där åtskilliga av Marx’ och Lenins teorier såsom icke längre tillämpliga på Sovjetunionen, med motivering att arbetarna där numera äger produktionsmedlen. Stalin hävdade bl. a. att rivaliteten mellan de kapitalistiska staterna inbördes är större än mellan den kapitalistiska och den kommunistiska världen och att först England och sedan Frankrike kommer att slita sig loss från den amerikanska omfamningen. Vad Sovjetunionen beträffar förutsade han sådana ekonomiska framsteg att arbetstiden skulle komma att förkortas till sex, ja, t. o. m. fem timmar om dagen. Tre dagar senare sammanträdde kommunistpartiets kongress, som inte varit inkallad sedan 1939. Gregori Malenkov fick hedersuppdraget att föredra ledningens rapport. Kongressen godkände förslag till revision av partistadgan, av innebörd att politbyrån, som dominerat det politiska livet i Sovjetunionen i 35 år, och organisationsbyrån avskaffades och ersattes med ett presidium på 25 medlemmar. Dessutom tillsattes ett 10-mannautskott med uppdrag att omarbeta partiprogrammet. Stalin blev givetvis ordförande i dessa nya organ. Samtliga medlemmar av politbyrån utom Andrejev invaldes i det nya presidiet, där plats också bereddes för flera yngre förmågor. Kongressen godkände vidare riktlinjerna för den ekonomiska femårsplanen för 1950—1955, vilken förutsåg en total produktionsökning om 70 procent. Stalin avslutade kongressen den 15 okt. med ett tal, i vilket han utlovade Sovjetunionens hjälp åt de utländska kommunistpartierna. Utrensningar och antisionism Den kommunistiska revolutionen fortsatte att förtära sina egna ledare. Mest uppseendeväckande var Slanskyprocessen i november, där elva av partiets tidigare främsta ledare i Tjecko slovakien dömdes till döden och avrättades. Flertalet av de dömda var judar, och bland deras ”brott” intog sionism en framträdande plats. Även i Östtyskland inleddes mot årets slut utrensningar, som dels drabbade kommunister av judisk börd, dels sådana som varit i landsflykt i väster eller över huvud taget hade anknytningar västerut. Gränsen till Västtyskland spärrades hermetiskt men vägen till Västberlin förblev ännu öppen, och strömmen av flyktingar dit växte mot årets slut lavinartat. ”Svarta lördagen” i Cairo I Egypten blev året dramatiskt. Nationalisternas våldsamma antibrittiska hets under slagordet Nildalens förening under egyptisk överhöghet utlöste på nyåret blodiga händelser i den av britterna ockuperade zonen vid Suezkanalen. Med wafdregeringens goda minne rekryterades studenter och andra till gerillaförband, som gick till attack mot britterna, och den egyptiska polisen, som hade ansvaret 23 353