för ordningens upprätthållande, varken vågade eller ville ingripa. I längden kunde den brittiske överbefälhavaren, general Erskine, inte förhålla sig passiv, och särskilt i staden Ismailia kom det till häftiga strider. Den 25 jan. slog britterna till på allvar. Egyptiska polisens högkvarter i staden stormades, många poliser stupade och ett tusental togs till fånga. Dessa händelser ledde redan följande dag till stora demonstrationer i Cairo, vilka snart urartade till rena pöbelupplopp. Utan att myndigheterna gjorde något för att skydda liv och egendom drog upphetsade folkhopar genom gatorna i huvudstadens centrum, tände eld på talrika byggnader och lynchade utlänningar, särskilt brittiska undersåtar. Bl. a. förstördes Shepheards Hotel och många utländska varuhus och biografer. Även det svenska konsulatet brändes. Den ”svarta lördagen” den 26 jan. skadade svårt Egyptens anseende och ruinerade turisttrafiken. De rent revolutionära upploppen skrämde också kung Faruk och hans vänner. Nahas paschas regering avskedades och ny regering bildades av Ali Maher pascha, vars första åtgärd var att proklamera undantagstillstånd och återställa ordningen. Samtidigt utlovade han en grundlig undersökning av de anklagelser för korruption, som riktades mot det störtade wafdpartiets ledning. Dessa anklagelser framfördes särskilt av officerskåren, som hävdade att nederlaget i kriget mot Israel berott på att armén försetts med odugliga vapen, medan politikerna stoppat pengarna i egna fickor. Det blev emellertid snart tydligt att så mäktiga kretsar var inblandade — spåren ledde direkt till palatset — att undersökningen inte kunde komma någon vart. Ali Maher avgick och efterträddes av Hilaly pascha, som beordrade husarrest för Serag el Din, wafdpartiets generalsekreterare, vilken i egenskap av inrikesminister burit det direkta ansvaret för att upploppen inte stävjats. När ingenting mera hände växte indignationen, särskilt inom en grupp yngre officerare under ledning av general Mohammed Naguib. Då Hilaly föll den 26 juni och efterträddes av Hussein Sirry, krävde officerarna att Naguib skulle utses till krigsminister. Detta vägrade kungen, och Sirry drog sig inte för att försätta Serag el Din på fri fot. Inom ledningen för wafd kände man sig nu så säker, att Nahas pascha och Serag el Din reste på semester till Europa. Naguibs statskupp Emellertid hade officersjuntans tålamod nu uttömts, och natten till den 23 juli genomförde general Naguib en oblodig statskupp. Kungen tvingades avskeda Sirry och utnämna Ali Maher till regeringschef och Naguib till överbefälhavare. Han fick också finna sig i att Naguib lät arrestera en rad av de mest komprometterade högre officerarna och politikerna och även medlemmar av hovkamarillan. Så snart den nya regimen installerat sig vände den sig mot kungen själv. Den 26 juli tillställde Naguib kung Faruk ett ultimatum att omedelbart abdikera och lämna landet, och redan samma kväll böjde sig kungen och avseglade till Italien i sällskap med sin gemål, drottning Narriman, och deras sju månader gamle son, som nu utropades till kung Fuad II. General Naguib skildrades som en hederlig och rättfram militär, vilken utmärkt sig under kriget mot Israel, där han tre gånger sårats. Han försäkrade nu att hans avsikt endast var att se till att det blev slut på vanstyret och korruptionen; politiken ämnade han överlämna åt politikerna. Omständigheterna tvingade honom dock snart att i allt högre grad själv överta makten. Ett regentskapsråd 354