ursprungligen var, genom en lag fastställa priserna på jordbrukets produkter för tre år framåt. I stället skall den s. k. ekonomiska maktlagen tillämpas på det sättet, att regeringen bestämmer priserna varje år före den 15 mars för ett år i sänder. Om lönerna stigit med 5 procent, skall en motsvarande inkomstökning komma jordbrukarna till godo. Att fastställa dessa priser blir sannerligen ingen lätt uppgift, som året 1953 dock fick taga i arv efter sin föregångare. En påpassad ministär Medan agrarerna i regeringsställning haft att möta gensträviga krafter inom sina egna led, har de socialdemokratiska ministrarna på sitt håll varit omsorgsfullt observerade av fackföreningsfolket. Under oktoberkrisens gång belyste riksdagens talman, K. A. Fagerholm, villkoren för det nödvändiga samarbetet mellan agrarerna och socialdemokraterna. Han tillbakavisade påståenden som gjorts, att socialdemokraterna i riksdagen och regeringen dansar efter den musik, som LO i Finland utför. ”Det är sant”, sade herr Fagerholm, ”att socialdemokraterna i alla skiften samarbetar med fackföreningsrörelsen, men det händer inte sällan att socialdemokratien måste se frågorna ur vidare synvinkel än fackföreningsrörelsen och ta en annan inställning till förekommande problem, även om det misshagar FFC (Finlands LO). Detta har skett nu senast, då socialdemokraterna förklarade sig vara nödsakade att gå med på en rimlig höjning av hyrorna.” Att svenska folkpartiets riksdagsgrupp inte i allo varit belåten med sina företrädare i regeringen var knappast någon hemlighet. I ett uppmärksammat föredrag i Borgå på hösten, kort innan han blev utrikesminister, klarlade partiordföranden Ralf Törngren vad som vunnits från svensk synpunkt genom deltagande i regeringsbestyren. Initierade bedömare intygade också att gruppen stundom befunnit sig i svåra lägen, men man ville inte heller på det hållet att den regerande koalitionen skulle upplösas, vilket vore liktydigt med ett farligt nederlag för stabiliseringsplanen. Nödvändiga personskiften De omställningar, som skedde inom regeringen, hade andra orsaker än exempelvis voteringar i riksdagen. Då utrikesminister Sakari Tuomioja i november lämnade sin post för att helt kunna ägna sig åt arbetet som chef för Finlands Bank, så berodde detta icke på några politiska motsättningar utan på ett av statsbankens fullmäktige framfört krav i denna riktning. En annan ändring bottnade i socialdemokraternas anspråk på en starkare representation — åtta man i stället för sju — i regeringen. Anspråket stöddes av hänvisningar till en överenskommelse i september 1951, då samarbetet mellan socialdemokraterna och agrarförbundet bekräftades. Avsikten var att ånyo inrätta ett folkförsörjningsministerium, lett av den socialdemokratiske partisekreteraren och gruppordföranden Väinö Leskinen, men det uppslaget kunde inte förverkligas på grund av statsutskottets och riksdagens bestämda motstånd. Den eftersträvade ministeriella utökningen måste under sådana förhållanden föregås av en lagstiftning, som ändrade stadgandena om ministeriernas antal och arbetsuppgifter. Då denna ändring var gjord och den nya fördelningen av ministerposterna klar, levererade riksdagens justitieombudsman den 28 november i sittande plenum den stora sensationen att fyra medlemmar av den socialdemokratiska ministär, vilken fungerade från juli 1948 till mars 1950, gjort sig skyldiga till missbruk av sina 371