kraft den 1 januari 1955. Riktlinjer drogs upp för en ny obligatorisk yrkesskadeförsäkring. I mitten av april hemställde partiledarna Hjalmarson och Ohlin hos statsministern, att med hänsyn till den exceptionellt svåra arbetsbelastning, som riksdagen hade att räkna med under april och maj, riksdagsbehandlingen av propositionen om sjukförsäkringen uppsköts till höstsessionen. Statsministern lovade att pröva möjligheten av att tillmötesgå detta önskemål utan ändring av tidpunkten för lagens ikraftträdande. Något uppskov blev det dock icke. Högern yrkade i en partimotion avslag på propositionen; förslaget ansågs böra omarbetas och föreläggas riksdagen, så snart detta med hänsyn till statsfinanserna och samhällsekonomien var möjligt. I avvaktan därpå borde enligt högerns mening de erkända sjukkassornas ställning och hjälpmöjligheter stärkas, varom K. M:t skulle avlåta förslag till 1954 års riksdag. Folkpartiet föreslog i partimotion en sådan ändring i reformens finansiering, att statskassans andel i kostnaderna väsentligt minskades, dock utan att någon kännbar ökning i avgifterna för mindre bemedlade bleve följden. Andra lagutskottet tillstyrkte propositionen med en av motioner föranledd jämkning beträffande hustruförsäkringen. Högern yrkade avslag med hänsyn främst till samhällets och statens bristande ekonomiska möjligheter för tillfället. Efter långa debatter biföll kamrarna den 27 maj utskottsförslaget. Alla var eniga om reformens stora betydelse, men högern önskade uppskov med ikraftträdandet, till dess de ekonomiska möjligheterna medgav detta. Reformen beräknades kosta 738 miljoner kronor om året, av vilka staten skulle bidraga med 212 miljoner. Intet förslag hade lämnats om var pengarna skulle tagas. Under första-kammardebatten använde högerns gruppledare herr Ewerlöf samma argument för högerns aktuella uppskovsyrkande, som statsminister Erlander åberopade vid uppskovet 1950. Herr Ewerlöf påpekade, att ingen förklaring hade lämnats på varför reformen skulle genomföras just nu, eller i vilken mån förutsättningarna för densamma hade ändrats sedan 1950; dock förefaller regeringen spekulera i 1950-talets produktivitetsutveckling. Förre socialminister Möller kritiserade i kammaren det nya förslagets utformning. Han var rädd för den stora byråkratiska apparat, som förslaget måste medföra, och ansåg samordningen med olycksfallsförsäkringen vara olycklig. I andra kammaren anmärkte socialministern på att herr Hjalmarson vid något tillfälle hade sagt, att regeringen låter sjukförsäkringen vandra ut och in som en restriktionssmörgås. Herr Hjalmarson replikerade, att bilden kunde förts vidare: när man beställer något på restaurang, bör man kunna betala. Som argument mot reformens genomförande vid denna tidpunkt anfördes från högern, utom de rent ekonomiska skälen, även betänkligheter mot samordningen av sjuk- och olycksfallsförsäkringen, de svåra påfrestningarna på sjukvården och den parodiska riksdagsbehandling, som hade blivit en följd av riksdags-brådskan — många ledamöter fick utskottstrycket först på eftermiddagen dagen före avgörandet i riksdagen. I ett anförande inför högerns riksdagsgrupp den 21 april framhöll högerledaren herr Hjalmarson, att under hela tiden från den 27 januari till den 11 mars hade lämnats endast 57 propositioner till riksdagen. Enbart tisdagen den 24 mars lämnades däremot icke mindre än 52 propositioner. Sammanlagt 100 eller nära hälften av samtliga propositioner hade lämnats vid en sådan tidpunkt, att motionstiden hade utgått först efter påskveckan — under vilken riksdagen icke är samlad. Riksdagen är verksam mellan den 10 januari och 31 maj samt från mitten av oktober till mitten av december — omkring sju månader — men systemet fungerar så, att lejonparten av arbetet och kanske den mest betydelsefulla delen skall utföras under några få vårveckor. De nuvarande arbetsförhållandena är, sum 50