Enligt biskopens inlaga till hovrätten ville man ej tillmäta de indicier, på vilka Helander dömts av rådhusrätten, värde som bindande bevis. Advokat Lindberg hävdade att de påtalade uttalandena ej är ärekränkande enligt anförda lagrum och att brotten ej faller under allmänt åtal. Även om Helander skulle dömas för ärekränkning, står straffet i orimlig proportion till brottet, sade advokaten. Han ansåg att det saknades laglig grund för strängare bedömning av en biskop än andra statliga ämbetsmän. ”Det är fara å färde om domstolarna i sin juridiska bedömning skulle blanda in rent moraliska värderingar”, hette det bl. a. i vadeinlagan. Den helanderska skrivelsen till hovrätten innehöll bl. a. ett bemötande av rådhusrättens ”tiopunktersschema” för bevisvärderingen. Advokat Lindberg framhöll bl. a. följande. ”Såväl brevens innehåll som deras syftning är helt stridande mot Helanders vänliga, förlåtande natur och till den grad stridande mot hela hans föregående att man, om Helander är författaren, måste förutsätta att han fallit offer för en personlighetsklyvning av sådant mått att jag har svårt att föreställa mig den som möjlig.” A vsättningsjrågan Rådhusrättsdomen om avsättning anmäldes av justitiekanslern hos K. M:t i regeringsrätten. Det ankom på regeringsrätten att besluta om biskopen skulle avstängas från tjänsteutövning till dess domen vunnit laga kraft. I en skrivelse till regeringsrätten hemställde biskop Helander, med hänvisning till vadeinlagan till hovrätten, att det måtte bero med avgörandet i regeringsrätten. Biskopen erinrade om att han alltjämt, i avvaktan på handläggningen av målet i hovrätten, åtnjöt tjänstledighet. I ett enhälligt utslag förordnade emellertid regeringsrätten att biskop Helander från 1 februari 1954 tillsvidare, till dess lagakraftägande dom föreligger, skulle vara avstängd från att utöva biskopsämbetet i Strängnäs stift. Domkapitlet i Strängnäs beslöt senare att biskopen skulle få behålla sin lön med s. k. b-avdrag under den tid han skulle vara avstängd från tjänsten. En psykologisk gåta På ledande plats skrev SvD dagen efter domen i Helandermålet bl. a. följande: För dem som in i det sista velat tro på biskop Helanders oskuld, på hans upprepade bedyranden att han icke haft något som helst att göra med de anonyma breven, måste denna dom erfaras som ett fruktansvärt slag. Den kommer att överklagas, och möjligheten av en ändring får icke anses helt utesluten, men det synes utomordentligt svårt att mot det av domstolen redovisade överväldigande materialet vidhålla tron på att biskopen intet haft med de anonyma breven att göra. Biskop Helanders beteende i denna sak är en psykologisk gåta, vars lösning endast psykiatrikern kan finna. För lekmannen synes det uppenbart att detta är ett patologiskt fall; en människa med sunt själsliv kan icke handla på detta sätt. Författandet och distribuerandet av breven kan väl strängt juridiskt icke betecknas som ett svårare brott, men moraliskt faller gärningen obetingat under en hård dom. Försåtliga och insinuanta angrepp på förmenta motståndare och misskrediterande omdömen om medsökande, framförda under anonymitetens täckmantel — det är ett beteende, som utan vidare dömer sin upphovsman, vem han än må vara. Men långt tyngre måste denna dom falla över en man, som på heder och samvete förnekar gärningen, både inför ärkebiskopen, i offentliga uttalanden och senast inför domstolen. Det synes uteslutet att en intelligent och högt bildad man, som handlar på sådant sätt, kan vara vid sina sinnens rätta bruk. Här måste föreligga en själslig defekt. Att framhålla detta betyder inte att händelsen bagatelliseras och skulden förringas, men det synes ge den enda antagliga förklaringen till de anonyma biskopsbrevens gåta. Vad som nu avslöjats är först och främst en mänsklig katastrof. En svaghet i karaktären eller en själslig förvillelse har fällt en man, och hans fall har blivit stort därför att han intog en så uppsatt och framskjuten ställning, därför att så mångas förtroende och förhoppningar varit knutna till honom. Men biskop Helanders fall drabbar varken biskopsämbetet eller den svenska kyrkan. 78