Statsminister Erlander besöker en poliopatient på Epidemisjukhuset i Stockholm. 1 mitten Epidemisjukhusets styresman docent Justus Ström. dessbättre, och i motsats till förhållandet vid tyfus, i regel kortvarigt och övergående. Säkert var det verkliga antalet sjuka vida högre än vad de officiella siffrorna anger, men hur mycket högre kan ej uppskattas. I Kronobergs län insjuknade ”officiellt” 192 av 10 000, i Västernorrland 33, i Stockholms stad och län 25 av 10 000. För landet i dess helhet blev frekvensen 12 av 10 000 invånare. Bland de närmare 8 000 fall, som inträffade under tiden mitten av juni till slutet av augusti inträffade 90 dödsfall eller något över 1 procent. Nästan alla dödsfallen gällde äldre och nedsatta personer. Av 3 som avled i åldrar under 50 år var ett spädbarn. De antibiotiska läkemedlen, som delvis flitigt användes, motsvarade knappast förväntningarna, särskilt inte i de fall, där tarmsymtomen dominerade. Paratyfusepidemien aktualiserade frågan om landets beredskap mot infektionssjukdomar av skilda slag, inte minst i samband med bakteriologisk krigföring. Det befanns, att man måhända hade överskattat den hygieniska standarden på olika områden. Särskilt riktades uppmärksamheten på den alltmera tilltagande försämringen av våra vattendrag, en följd av industrialisering och tätbebyggelse, som på relativt kort tid lyckats förorena älvar, åar, bäckar och sjöar i högsta grad, därmed äventyrande såväl vattentäkt som badplatser landet runt. Även om paratyfus-epidemiens förlopp icke i nämnvärd grad kunde skrivas på vattenföroreningens konto, medförde den likväl ett ökat intresse för rening av avloppsvatten och gav en kraftig impuls åt den bakteriologiska beredskapen i landet. Den av expertisen förutsedda ökningen av poliofrekvensen i landet blev dessvärre en realitet. 1952 års svåra danska epidemi hade emellertid lett till en ökning av 117