Drottning Mary av England Drottning Mary av England, sedan 1936 änka efter konung George V, avled på kvällen den 24 mars i Marl-borough House i London 85 år gammal. Hon hade i över en månad varit bunden vid sängen men var på bätt-ringsvägen, enligt vad hennes läkare kunde förklara dagen före dödsfallet. En plötslig försämring inträdde emellertid och ledde till döden. Drottning Mary var född i Kensington Palace i samma rum som drottning Victoria. Hennes föräldrar var hertig Frans av Teck, tillhörande det württembergska furstehuset, och prinsessan Mary av England, sondotter till konung George III. Hon ingick först förlovning med hertigen av Clarence, äldste sonen till prinsen av Wales, sedermera Edward VII, men han dog några veckor före det tilltänkta bröllopet. Ett par år senare gifte hon sig med den yngre brodern prins George, hertig av York, vilken 1910 besteg Storbritanniens tron som George V. Redan som flicka hade drottning Mary odlat sitt stora konstintresse i Italien, och med tiden blev hon utomordentligt kunnig i allt som rörde konst, möbler och porslin. Hon tog sig som drottning an de kungliga samlingarna och hjälpte till att nyordna dem och göra dem tillgängliga för forskare. Med tiden kom hon att stå som symbol för det oförgängliga England. Hon blev för sitt folk något av en sagofigur — oföränderligt densamma — även i fråga om klädedräkten — oföränderligt ståndaktig, oföränderligt engelsk. Hennes sätt att bära livets sorger — två världskrig, äldste sonens abdikation, två söners död — vittnade om hennes inre hållning och karaktärsstyrka. Eugene O’Neill Den amerikanske dramatikern och Nobelpristagaren Eugene O’Neill avled den 27 november i lunginflammation vid 65 års ålder. Han hade sedan flera år lidit av en förlamningssjukdom som praktiskt taget gjorde det omöjligt för honom att skriva. Strax före sin död hade han dock fullbordat ett nytt verk ”A Touch of the Poet”, och i hans litterära kvarlåtenskap ingick även ett obetitlat skådespel, som enligt hans bestämmelse skulle få uppföras först efter 25 år. ”Eugene O’Neill kunde sägas vara född inom den kommersialiserade amerikanska teatern — hans far var skådespelare och turnerade från 1882 till sin död 1920 i sin glansroll som huvudpersonen i 'Greven av Monte-Cristo’ — men den unge O’Neill blev den främste av dem som förkroppsligade de små avantgardesscenernas insats vid skapandet av en äkta, konstnärligt livsduglig amerikansk teater. Han var en av ledarna för The provincetown Players, en grupp av författare, skådespelare och konstnärer som kanske gjort mest av alla för förnyelsen av amerikansk scenkonst. Vidare var han en av grundarna av The theatre Guild, som framförde alla hans senare dramer. Han kände de grekiska tragöderna så väl att han i Klaga månde Elektra bättre än någon annan modern författare förmådde uppväcka deras livskänsla från de döda. Under några ungdomsår som sjöman hade han blivit bekant inte bara med tropikerna, som bildar bakgrund till Moon of the Carribees och The Emperor Jones, och det hårda sjömansliv, som avspeglas i skådespel som The Hairy Ape och Anna Christie, utan också med de förtryckta och lidande medmänniskor, som får röst i så stor del av hans dramatik. Hans senare skådespel vittnar alla om hans oroliga experimentlust och hans ojämnt blossande genialitet. De var alla skrivna när han 1936 fick Nobelpriset, en utmärkelse som mottogs med bifall 270