Eugene O’Neill * Ernst Reuter från hela världen, men sedan dess producerade O’Neill bara ett enda drama, tragedien Si, iskarlen kommer, som — symboliskt nog, kan man tycka — handlade om alkoholism, desillusion och död”. (Sten Selander i Svenska Dagbladet.) Ernst Reuter T) erlins store man”, Västberlins socialdemokratiske överborgmästare Ernst JO Reuter avled plötsligt på kvällen den 29 september i hjärtförlamning 64 år gammal. Hela Berlin — på båda sidor om järnridån — stod sörjande vid hans bår utom naturligtvis de kommunistiska ledarna i Östtyskland, av vilka han var både fruktad och hatad. Vid sidan av förbundskansler Konrad Adenauer räknades Reuter som det demokratiska Tysklands främste politiker och hans bortgång beklagades livligt ej blott i Tyskland utan även av ockupationsmakterna. Ernst Reuter föddes i Aabenraa i Sönderjylland 1889, alltså under områdets tyska tid. I föräldrahemmet rådde en konservativ, kejsartrogen anda, och det var därför för familjen ett hårt slag, när den 23-årige sonen blev socialist. Han nådde snart en framskjuten ställning inom det socialdemokratiska partiet, men när hans meningsfränder 1914 röstade för krigsanslagen lämnade han demonstrativt partiet och bildade en egen pacifistisk grupp. 1916 blev han sårad i Galizien och kom i rysk fångenskap, där han skickades i gruvarbete, men befriades genom revolutionen 1917. Av den nya regimen i Ryssland togs han sedan i anspråk för organisatoriska uppgifter. Lenin fick ögonen på honom och gjorde honom till folkkommissarie för Volgatyskarna. Som sin närmaste överordnade hade han en viss Djugashvili — mera bekant under sitt senare namn Josef Stalin — men samarbetet mellan dem gnisslade. Reuter karakteriserade sin chef som ”mannen med underofficerssjälen”. Stalin beklagade sig över sin besvärlige medarbetare hos Lenin, varpå denne sände honom till Tyskland försedd med de varmaste rekommendationer till det kommunistiska partiet där. Han utnämndes till dess generalsekreterare men visade sig även här kritisk och besvärlig. Slutet blev att han lämnade kommunistpartiet och återvände till socialdemokraterna. 1931 blev han borgmästare i Magdeburg. Under Hitlertiden fängslades han två gånger och sattes i koncentrationsläger. Han befriades dock och lyckades fly, först till Holland och sedan till England. Härifrån kom han efter någon tid till Ankara som kommunalteknisk rådgivare och stannade där till krigets slut. 1946 återvände han till Tyskland och Västberlin, där han snart blev överborgmästare, d. v. s. chef för Västberlins regering, och den ledande mannen i kampen mot kommunismen. 271