lydstaterna, om en dödlig kris inom det röda väldet nu då den store tyrannen och guden var satt ur funktion. Men redan på kvällen den 6 mars, ett dygn efter Stalins död, utsändes en kommuniké som visserligen visade att en betydande omorganisation ägt rum men som samtidigt gav vid handen att den kommunistiska diktaturen blivit så konsoliderad att Stalins frånfälle icke behövde betyda någon katastrof för de rättrogna. Den 52-årige Georgij Malenkov utnämndes till Sovjetunionens nye regeringschef, den fruktade chefen för hemliga polisen, Berija, blev chef för inrikesdepartementet, som sammanslogs med säkerhetsdepartementet. Molotov blev åter utrikesminister medan Vysijnskij utnämndes till förste vice utrikesminister (tillsammans med Jakob Malik) och permanent delegat vid Förenta nationerna. Den nya regeringen kom sålunda att som centralfigurer räkna alla de tre som Stalins efterträdare tänkbara storheterna. En lång rad andra utnämningar tillkännagavs samtidigt. Marskalk Bulganin blev försvarsminister och till förste vice försvarsminister utnämndes marskalkarna Vassilevskij och Sjukov. Marskalk Vorosjilov efterträdde Sjvernik som Sovjetunionens president. Det snabba vaktombytet minskade inte nämnvärt spekulationerna eller den intensiva uppmärksamhet med vilken världen följde utvecklingen i Moskva och Sovjet. Redan i de första meddelandena om Stalins sjukdom hade Kreml enträget manat till enighet och sammanhållning, och detta tema återkom oavbrutet i press och radio. Bedömare utanför Sovjet ansåg det för uteslutet att triumviratets samarbete skulle kunna fortgå friktionsfritt, och det fanns en mycket stark tendens att i praktiskt taget varje rysk åtgärd se ett tecken på att den ene eller andre i ”regerings-kommittén” var färdig för den farliga sovjetryska versionen av silkessnöret. Ett problem, vars centrala betydelse blev alltmer framträdande under årets lopp, omnämndes redan i Stalins dödskommuniké där det hette att ”en fortsatt förbättring av den materiella välfärden för alla befolkningsskikt, ett maximalt tillfredsställande av hela samhällets växande materiella och kulturella behov, alltid varit och alltid är föremål för särskild omsorg från det kommunistiska partiets och sovjetregeringens sida”. Ett flertal åtgärder visade också att de nya makthavarna laborerade under vissa svårigheter och att de var angelägna om att lugna vad som i brist på bättre även i Ryssland måste kallas folkopinionen. En knapp månad efter Malenkovs makttillträde kom en mycket uppseendeväckande åtgärd. En grupp på ett tiotal läkare som i mitten på januari fängslats efter groteska anklagelser för att ha mördat två ryska ledare, bland dem Stalins ”kronprins” Andrej Sjdanov, släpptes plötsligt. Och inte nog med det. Med en minst sagt förvånande uppriktighet lät Malenkovregeringen meddela att anklagelserna mot läkarna, av vilka flertalet var judar, var fullkomligt falska. Allvarliga missförhållanden hade i detta sammanhang upptäckts inom polisväsendet och ”bekännelser” hade t. o. m. framtvingats genom tortyr. Oskyldiga ryssar hade terroriserats — olagligt och på ett sätt som stred mot konstitutionen. Stalins namn hade under denna inrikespolitiska ”fredsoffensiv” mot de ryska massorna konsekvent skjutits alltmera i bakgrunden. Det kollektiva ansvaret framhävdes. Avslöjandena av den falska läkarkomplotten resulterade i en utrensning inom den tidigare allsmäktiga säkerhetstjänsten, och förre ministern för statens säkerhet, Seymon Ignatiev, uteslöts ur partisekretariatet. Viceministern Riumin som lett undersökningen mot läkarna arresterades. Utrensningar och omflyttningar på framskjutna poster inom olika sovjetrepubliker, framför allt i sådana känsliga gränsområden som Ukraina och Georgien, ägde även rum. En amnesti tillkännagavs i Moskva och ryska folket lovades en ny och humanare strafflag. Om denna senare reform avhördes dock ingenting mera under året. 322