En del av den ändlösa processionen vid marskalk Stalins begravning. Att en maktkamp ägt rum fick världen bevis för den 10 juli då Moskva rapporterade att den nya regimens man nr två, inrikesminister Berija, häktats såsom anklagad för högförräderi och kapitalistiska villfarelser av olika slag sedan mer än trettio år tillbaka. Hans ”kriminella och statsfientliga handlingar var ägnade att undergräva Sovjetstaten till förmån för utländska kapitalistiska intressen” hette det i den sensationella kommunikén. Lavrentij Berija ställdes till ansvar inför högsta domstolen, men vad som hände med den fruktade polischefen mellan den 26 juni då han arresterades — enligt uppgift av ett antal höga arméofficerare — och den 23 december, då Moskva i korthet rapporterade att rättegång och avrättning ägt rum, har icke offentliggjorts. Huruvida Berija företrädde en ”mjukare” inrikespolitisk linje eller ej lät sig icke med säkerhet bedömas. Detsamma gällde i vilken grad Malenkov genom Berijas störtande lyckades stabilisera sin regim och vilken roll den stora maktfaktorn röda armén kommer att spela i fortsättningen. Berijas fall följdes av nya omfattande utrensningar. De ”kontrollerade konvulsionerna” inom Sovjetunionen efter Stalins död och de eftergifter åt konsumenterna som var det genomgående draget i alla stats-åtgärder åtföljdes av vad som syntes vara vissa nya drag i Rysslands utrikespolitik. Malenkov ordade från början flitigt om möjligheten av fredlig sammanlevnad mellan kommunistiska och borgerliga stater och framhöll speciellt att det icke fanns några meningsskjljaktigheter ens med USA som icke kunde avlägsnas med fredliga medel. Påtagligt välvilliga och försonande gester kom på löpande band. Denna ”fredsoffensiv” väckte till en början många förhoppningar om en 323