icke minst den europeiska försvarsgemenskapen. Enligt detta projekt från 1952 skulle Frankrike, Västtyskland, Italien, Belgien, Holland och Luxemburg tillsammans skapa en Europaarmé, som skulle vara underställd en överstatlig myndighet. Varje land skulle avstå från kontrollen över sin egen stridsmakt i Europa. Armén skulle möjliggöra det framför allt ur amerikansk synpunkt nödvändiga utnyttjandet av Västtysklands resurser i det gemensamma försvaret mot en kommunistisk aggression. Planen rönte från början ett mycket starkt parlamentariskt motstånd framför allt hos initiativtagaren Frankrike. Västtyska förbundsdagen ratificerade den i mars samtidigt som den franska oppositionen hårdnade alltmera. Med hänvisning till franska säkerhetskrav framträdde hatet och misstron mot Tyskland i allt skarpare dager och de försonliga tonerna från Moskva under ”fredsoffensiven” vann allt större gehör i Paris. En tysk återupprustning framhölls som förkastlig och onödig och varje antydan från rysk sida om fredsvilja och samförstånd mottogs med tillfredsställelse och optimism i Palais Bourbon. Att Europatankens främste målsman, Robert Schuman, försvunnit ur regeringen bidrog till att öka misstroendet mot denna kärnpunkt i en europeiska enhetssträvandena. Den politiska labiliteten i Frankrike var också om möjligt mera framträdande än tidigare. Regeringen Mayers avgång i slutet på maj följdes av en mer än månadslång regeringskris innan den moderatkonservative Laniel den 28 juni äntligen lyckades bilda en ny regering. Oenigheten kring ratificeringen av Europafördragen ledde snart till konflikter inom regeringen, och den stora utrikespolitiska debatten i nationalförsamlingen i november präglades i hög grad av de allmänna politiska krissymtomen. En ny rysk not om en Tysklandskonferens kom lagom för att ge Europaarméns motståndare ny ammunition och skådespelet slutade med en meningslös och allmänt hållen resolution som främst visade att en ratificering var lika avlägsen som någonsin. Den franska situationen föranledde på hösten ett par mycket kraftiga uttalanden från den amerikanska statsledningen. Såväl president Eisenhower som utrikesminister Dulles framhöll i osminkade ordalag att en fortsatt fransk obstruktion mot Europaarmén kunde tvinga Washington till en fullständig och smärtsam omprövning av sin politik i Europa. Mindre klara antydningar kom också från amerikanskt håll om att en tysk återupprustning skulle kunna genomföras på andra vägar, om den europeiska försvarsgemenskapen icke godkändes. Ett annat bakslag för den amerikanska Europapolitiken och för enhetssträvandena var De Gasperis valnederlag den 7 juni i Italien. Den nya regeringen Pella hade en starkt försvagad parlamentarisk basis, och risken för att Italien, där kommunisterna genom allians med vänstersocialisterna är mäktigare än i något annat västerland, kan komma att präglas av samma politiska labilitet som i Frankrike ansågs betydande. Adenauers triumf på bekostnad av socialdemokraterna den 6 september blev däremot en stor framgång för den amerikanska politikens möjligheter att alltjämt leda utvecklingen i det fria Europa. Hans eget parti tog hem hälften av platserna i förbundsdagen och den borgerliga regeringskoalitionen uppnådde två tredjedels majoritet i bägge kamrarna. Adenauer fick därigenom också möjlighet att om så erfordrades ändra författningen och därmed undanröja alla formella hinder för en upprustning. Den amerikanske generalen Gruenther efterträdde general Ridgway som Atlantpaktens överbefälhavare. De rustningsmål som fastställts vid A-paktskonferensen i Lissabon 1952 nedreviderades något under Atlantpaktsrådets sammanträde på våren i Paris. Uppgifter om att amerikanska trupper skulle dras tillbaka från Europa dementerades eftertryckligt av Eisenhower, som i ett uttalande i oktober 328