Mossadeqs fall I Iran pågick under året en dramatisk maktkamp som till slut ledde till diktatorn-premierministern Mossadeqs fall. De första tecknen på att den latenta oron i landet höll på att leda till en explosion kom i februari då shahen plötsligt meddelade att han tänkte lämna landet, uppenbarligen därför att hans konflikt med Mossadeq lett till en ohållbar situation. Den religiöse fanatikern Kashani lyckades genom organisation av upplopp och demonstrationer förhindra shahens planer. Mossadeq kontrollerade dock situationen och kväste genom vittomfattande utrensningar inom armén och polisväsendet oppositionen. Nya brittisk-amerikanska förslag om en lösning av oljetvisten tillbakavisades av premierministern i mars. Oroligheter och demonstrationer där kommunisterna spelade en framträdande roll fortsatte hela sommaren till i mitten på augusti. Den 16:e meddelades plötsligt att shahen och hans gemål flytt från Teheran efter en misslyckad militärkupp mot Mossadeq. Förre inrikesministern general Zahedi, som av shahen utnämnts till premierminister, undkom till bergen och Mossadeq tycktes åter ha läget i sin hand. Tre dagar senare gjorde emellertid rojalisterna en ny kupp med hjälp av militären. Mossadeq störtades, shahen återkallades från Italien och kuppledaren Zahedi tillträdde posten som premierminister. Mossadeq och tre av hans närmaste män arresterades efter några dagar och ställdes till ansvar för förräderi. Han dömdes efter en lång rättegång till tre års fängelse. Den nya regimen arbetade målmedvetet för att skapa bättre förbindelser med Storbritannien och återuppta den diplomatiska kontakten. Dess inställning till oljefrågan tydde också vid årets slut på möjligheten av en för båda parter tillfredsställande lösning av den segslitna och för Iran ruinerande tvisten. Problem i Afrika De brittisk-egyptiska förhandlingarna rörande Suezkanalzonens framtid fortsatte under året med långa avbrott utan att några definitiva resultat uppnåddes. Vid årets slut var diskussionerna avbrutna. Britterna vidhöll att de i princip var villiga att evakuera den väldiga basen, men endast under vissa förutsättningar. De främsta tvistepunkterna vid förhandlingarna med general Naguibs representanter gällde dels frågan om de 4 000 brittiska tekniker, som skulle stanna kvar för att sköta anläggningarna, skulle få ha brittisk uniform eller ej, dels en definiering av det krisläge som skulle ge Storbritannien rätt att på nytt besätta basen. På amerikanskt håll följdes förhandlingarna med största intresse och flera direkta medlingsförsök gjordes, dock utan framgång. Frågan om ett orientkommando i Mellersta östern var därmed lika olöst och Washington började planlägga en omfattande militär-hjälp till Pakistan för att fylla ut luckan i försvarsringen inom dessa områden, något som föranledde bittra och upprepade protester från indiske premierministern Nehru. Sudanfrågan löstes genom en överenskommelse mellan London och Cairo i februari, varigenom parterna överlät åt sudaneserna själva att bestämma sitt lands framtid. Kronkolonien Kenya beredde under året britterna svåra bekymmer. Terroristorganisationen Mau Mau fortsatte sin bittra kamp mot den brittiska överhögheten och tvingade engelsmännen att sätta in betydande styrkor. Tusentals infödingar dödades eller sårades under striderna och över 130 000 arresterades. Omkring 60 europeer mördades eller sårades av Mau Mau-män under striderna. I Buganda, centralprovinsen i protektoratet Uganda, avsatte britterna kung Mutesa II och landsförvisade honom. Tvisten gällde kungens krav på att Buganda skulle få självstyrelse. 330