Fjärran östern 1953 Av kapten KURT HÄKANSON Den mest uppmärksammade händelsen i Fjärran östern under 1953 var när ”eld upphör” blåstes i Korea den 27/7 efter över tre års blodiga strider. Men samtidigt som vapnen tystnade där blev det nu sjuåriga kriget i Indokina än hårdare. Genom fransmännens erbjudande om självständighet (3/7) och genom kommunistledaren Ho Chi-minhs vaga fredsinviter under årsts sista månader ökades dessutom den politiska villrådigheten i de tre indokinesiska staterna. Korea och Indokina var nu som under föregående år de båda pivåer kring vilka utvecklingen i övrigt delvis rörde sig. Det amerikanska flottskyddet drogs bort från Chiang Kai-sheks Formosa. Delar av de nationalistkinesiska styrkorna bortfördes från Burma. I Siarn ökades den amerikanska hjälpen till upprustning, men landets dominerande ställning på den viktiga rismarknaden började rubbas. I Malacka fortsatte engelsmännen att med en viss framgång bekämpa kommunistrebellerna. Japans ekonomiska ställning blev svårare sedan krigsleveranserna i stor utsträckning upphört efter stilleståndet i Korea, och gång efter annan betonades nödvändigheten av att åter få tillgång till den av amerikanerna nu delvis förbjudna kinesiska marknaden. Bakom alla dessa mer eller mindre sekundära följdföreteelser av händelserna i Korea och Indokina kunde man alltmer tydligt skönja hur det röda Kina på allvar började konsolidera sina inre förhållanden och hur dess krigsmakt om bortåt 5 miljoner man, nu med färska erfarenheter från strid med västerländska armeer, började framstå som en av världens verkligt stora maktfaktorer. Dessa båda sistnämnda förhållanden, som kanske i grund och botten var de viktigaste som framkom i Fjärran östern, förde dock inte Kina närmare den eftertraktade platsen i FN. De verkliga relationerna mellan Kina och Sovjetunionen, en fråga av kanske världshistorisk betydelse, blev även under detta år fördolda för västerländska observatörer. Korea I början av året hade den sydkoreanska armén vuxit från en splittrad rest om 60 000 man till 450 000 ganska väl utbildade och utrustade soldater. Deras 12 divisioner försvarade 60 procent av den 240 km långa fronten, medan amerikanernas 350 000 man och några tiotusental från övriga FN-länder svarade för återstoden. Till en början hindrades operationerna av snö och kyla, sedan av töväder, och först en god bit in på det nya året flammade striderna upp med full kraft. I början av februari föreslog FN-sidans ÖB, general Mark Clark, att en utväxling av sjuka och sårade krigsfångar skulle komma till stånd. I slutet av mars accepterades förslaget av kommunisterna efter långdragna förhandlingar, och den 20/4 trädde de första fångarna över demarkationslinjen. Utväxlingen avsåg från början 5 800 kommunistiska och 600 allierade soldater, men dessa siffror ökades efter hand något. Samtidigt som de sista fångarna utväxlades återupptogs stilleståndsförhandlin-garna i Panmunjom (förhandlingar hade påbörjats i Kaesong redan sommaren 331