1951). De blev mycket segslitna och ofta föreföll nästan allt hopp ute om att nå fram till en lösning. Meningsskiljaktigheterna kom så småningom att i stor utsträckning röra sig om en rent teknisk fråga, nämligen vilken stat som skulle få uppdraget att handha de ca 50 000 fångar som ej ville återvända till Kina och Nordkorea. Den 8/6 utfärdades en officiell kommuniké om att enighet nåtts om hur krigs-fångeutväxlingen skulle gå till. Men tio dagar senare lät den sydkoreanske presidenten Syngman Rhee, som hela tiden motarbetat förhandlingarna, egenmäktigt frige 27 000 antikommunistiska krigsfångar. Detta orsakade omedelbart ett avbrott i Panmunjomdiskussionerna och vapenstilleståndet kom i farozonen. President Eisenhower sände biträdande utrikesministern Robertson till Korea för att hindra Rhee att på detta sätt torpedera förhandlingarna. Trots fortsatt häftigt motstånd från den sydkoreanske presidentens sida kunde stilleståndet äntligen undertecknas kl. 02.00 den 27/7, och 12 timmar senare blåstes eld upphör längs hela fronten. Kriget hade då varat i något över tre år och en månad. Utöver de ofantliga materiella skadorna uppgavs över 400 000 FN-soldater ha stupat, sårats, tillfångatagits eller anmälts som saknade. Enligt FN-sidans uppskattning var kommunisternas förluster mer än tre gånger så stora. Dessutom ansågs 30 procent av den nordkoreanska civilbefolkningen ha omkommit som en direkt eller indirekt följd av krigshandlingarna. Bland de 1,6 miljoner amerikanska soldater, som under kriget tjänstgjorde i Fjärran östern, uppgick förlusterna till nära 140 000 man, därav omkring 25 000 stupade. Koreakriget blev för USA:s del det blodigaste kriget hittills, om man ser till förlusternas storlek i procent av de deltagande styrkorna. Redan i ett tidigt skede vidtog man på FN:s uppmaning förberedelser i Sverige för att med kort varsel kunna sända personal till Korea för övervakning av eventuella stilleståndsbestämmelser. Den 9/6 beslöt svenska regeringen att ta emot uppdragen att sända representanter till såväl den neutrala övervakningskommissio-nen som till repatrieringskommissionen. Den svenska övervakningsgruppen, som skulle omfatta högst 80 man och som ställdes under befäl av envoyén Sven Graf-ström, skulle under indisk ledning arbeta tillsammans med schweiziska, tjeckiska och polska grupper. Repatrieringspersonalen, som skulle börja arbeta två å tre veckor efter undertecknandet av ett stillestånd, avsågs omfatta högst 80 man. Deras chef blev envoyén Jan Stenström. Enligt stilleståndsavtalet skulle 90 dagar stå till parternas förfogande för att övertala ovilliga krigsfångar att återvända. Senast 30 dagar efter övertalningarnas slut skulle en politisk konferens sammanträda för att bl. a. avgöra de icke repatrierings-villiga fångarnas vidare öden. Om konferensen inte kunde komma fram till något beslut, skulle fångarna efter ytterligare 30 dagar friges. När 90-dagarsperioden utlöpte strax före jul, hade emellertid av de 23 000 fångna nordkoreanerna endast 2 400 hunnit möta övertalarna och endast 70 förklarade sig villiga att återvända hem. Ännu vid årsskiftet svävade den politiska konferensen i det blå som en följd av att man inte kunde enas om vilka stater som skulle delta i den. För Koreas del innebar 1953 visserligen ett slut på de blodiga fientligheterna. Men en slutlig och för alla parter fullt godtagbar lösning av dess problem föreföll ännu på årets sista dag att vara mycket avlägsen. 332