restriktioner på importsidan skulle bli nödvändiga, om inte Finland kunde hävda sig vid sidan av sina gamla medtävlare på världsmarknaderna. Problemet om kostnadssänkningen blev för varje dag en alltmera politiskt färgad angelägenhet. K-programmet presenteras På vårvintern 1953 presenterade statsminister Kekkonen ett förslag, utarbetat av experter och avsett att lösa kostnadskrisen. Då förslaget dryftades med socialdemokraterna, ställde sig dessa bestämt avvisande till några centrala punkter i programmet, som i fortsättningen fick namnet K-programmet. Det visade sig att indexfrågan, d. v. s. lönernas bindning vid index, som hade införts hösten 1947 och som varit gällande med endast ett par tre månaders avbrott vintern 1950, var en stor och farlig stötesten. Fackföreningarna ville på inga villkor avstå från denna automatiska bindning, som arbetsgivarna på sitt håll betraktade såsom föråldrad och ytterst olycklig. Industriens företrädare anmälde samtidigt, att det nämnda K-programmet representerade ett minimum, ifall man ville hålla produktionen och exporten i gång. Då enighet inte kunde uppnås mellan de två stora partierna och då det blev allt tydligare att socialdemokraterna önskade lämna regeringen, blev nästa steg att statsminister Kekkonen den 29 juni å sin tredje regerings vägnar inlämnade sin avskedsansökan. Dr Kekkonens fjärde regering President Paasikivi gav uppdraget att bilda en ny regering åt riksdagens talman, K.-A. Fagerholm, men denne vägrade. Socialdemokraternas kurs var vid det laget klar: riksdagen borde upplösas och folket kallas till valurnorna redan före årsskiftet. Den lösningen accepterade presidenten inte då. Försök gjordes att åstadkomma en majoritetsregering, i vilken även socialdemokraterna skulle vara företrädda, men utan resultat. På samma sätt gick det med initiativet att bilda en borgerlig samlingsregering — i riksdagen förfogade borgarna över sammanlagt 104 mandat av 200 — på grund av det motstånd, som det nya och mandatmässigt svaga (10 platser) finska folkpartiet presterade. Regeringskrisen löstes den gången så, att dr Kekkonen bildade sin fjärde regering, stödd blott av en minoritet, bestående av agrarförbundet och svenska folkpartiet; samlingen kompletterades med två s. k. fackministrar. Efter det dr Kekkonen den 9 juli fått till stånd sin fjärde regering blev det den i hast inkallade riksdagens sak att ta ställning till det nämnda K-programmet, som var ett i flera avseenden märkligt aktstycke. Sålunda skulle inkomstskatterna för fysiska personer sänkas med i medeltal 18 procent, bolagsskatterna skulle reduceras från 32 procent till 28, omsättningsskatten bringas ned från 20 till 18 procent och sistnämnda skatt helt avskaffas för träförädlingsindustriernas kemikalier. Arbetsgivarna skulle vidare befrias från tvånget att betala barnbidrag, som staten helt, om än i mindre omfattning, skulle svara för. Vissa lyxförnödenheter skulle få sin omsättningsskatt höjd. Ytterligare skulle de socialt motiverade avdragen vid kommunalbeskattningen höjas. Ett program i motvind Då programmet lades på riksdagens bord den 21 juli och behandlingen av detsamma inleddes följande dag, blev det inom kort uppenbart, att dess utsikter att bli förverkligat var synnerligen små. Kritikerna kastade sig med påtaglig iver över uppslaget att minska barnbidragen. Även de, som principiellt gillade K-program-mets syftemål och som erkände att det var det första konkreta försöket att få ned 338