kostnadsnivån, ansåg att stöten mot barnbidragen var ett psykologiskt missgrepp. Barnbidragen hade visserligen införts endast sex år tidigare i syfte att kompensera lönehöjningar, som avtalsmässigt inte kunde fixeras. Men de hade redan ingått i det allmänna medvetandet såsom en ouppgivlig förmån, vars avskaffande eller justering nedåt skulle bli liktydig med en sänkning av levnadsstandarden. Regeringschefen försvarade sitt program med utomordentlig energi och förklarade samtidigt att programmet måste betraktas såsom en helhet; det kunde alltså inte bli fråga om att acceptera vissa delar av detsamma och underkänna andra. Riksdags-majoriteten föreföll obeveklig — egentligen var det blott agrarförbundet som ställde sig bakom regeringen — och under sådana förhållanden fann dr Kekkonen, att ingenting annat stod att göra än att återtaga förslagen och låta riksdagsmännen fortsätta sin semester, medan regeringen grep sig an med arbetet på statsverks-propositionen för år 1954. En ny parlamentarism? Statsminister Tuomioja och utrikesminister Ralf Törngren efter besök hos president Paasikivi den 16 november. Efter det riksdagen avslutat sin tva veckor långa ”rötmånadssession”, inleddes en ivrig polemik om den form av parlamentarism, som dr Kekkonens fjärde regering hade tillämpat. Han borde rimligtvis ha avgått efter att ha funnit, huru hårt vinden låg emot honom, sades det. Regeringens försvarare replikerade, att riksdagen med största lätthet hade både kunnat och hunnit ge regeringen ett misstroendevotum, vilket den dock inte gjorde. Mot utvägen att upplösa riksdagen och föranstalta nya val redan hösten 1953 i stället för den 1 och 2 juli 1954, såsom den vanliga tågordningen kräver, stod presidentens vägran att skrida till en dylik åtgärd. Hr Kekkonen värjde sig med att hänvisa till att socialdemokraterna några veckor tidigare bestämt avböjt att överta regeringsansvaret. En borgerlig samlingsregering hade man inte heller kunnat bilda. Ingen tid borde under sådana förhållanden spillas på nya underhandlingar till förfång för det brådskande budgetarbetet. Alltså stannade regeringen. I agrarpressen påpekades att grundlagen ingenting säger om, vilka frågor som bör göras till förtroendefrågor, då en riksdagsvotering kan fälla utslaget. Men kostnadskrisen stod kvar. Den illustrerades bl. a. av att pappersindustrien och massafabrikerna kunde utnyttja blott 50 procent av sin kapacitet. Det klarlades också, att flera av de ledande företagen, i den mån de hölls i gång, nödgades bokföra stora förluster. 339