Att man det oaktat icke inställde all drift berodde på månheten om att bibehålla avsättningsmarknaderna i väster. Vid det laget bebådade en del sakkunniga att Finlands utrikeshandel ånyo skulle visa ett stort importöverskott, medan exporten skulle begränsas till mycket anspråkslösa summor. Det talades om en export på 120 miljarder mark i stället för 159 miljarder år 1952 och 187 år 1951. Budget med stora nedskärningar Efter det K-programmet i verkligheten, om än icke formellt, försvunnit började man vänta på de överraskningar, som regeringen skulle bereda nationen i samband med statsverkspropositionen för år 1954. I mitten av september lades denna på riksdagens bord och refererades i pressen. Bakom budgetförslaget stod sparsam-hetsivraren agraren Juho Niukkanen, vars roll som politiker man hade betraktat som utspelad sedan 13 år tillbaka. Medan den ordinarie budgeten för år 1953 hade uppgått till 180 miljarder mark, ansåg hr Kekkonens fjärde regering att statsutgifterna för följande år inte skulle få stiga till mer än 152 miljarder mark. I själva verket hade utgifterna år 1953, till följd av tvenne tilläggsbudgeter, utgjort sammanlagt 210 miljarder mark. Det var sålunda väldiga stycken, som regeringen ville avlägsna från utgiftssidan. Motiveringen var i huvudsak att statens budgetära läge blivit sådant, att en dylik minskning av utgifterna tedde sig som absolut nödvändig och att inte ens denna nedskärning var tillräcklig för att utan lån tillgodose de mest berättigade kraven. Mottagandet av budgeten i riksdagen i september blev lika kyligt som den behandling K-programmet fått i juli. Stor uppmärksamhet väckte det att svenska folkpartiets ledare i riksdagen sade ifrån, att partiet inte kände sig bundet av propositionen eller stod bakom densamma; partiet förbehöll sig med andra ord rätten till fri och öppen kritik, trots att det med tre man var företrätt i regeringen. Remissdebattens kyla och motsträvighet fortsattes i statsutskottet, som vid behandlingen av propositionen raskt höjde de anslag, som regeringen beskurit. Då den första läsningen var klar, framgick det att höjningarna varit större än de av regeringen vidtagna minskningarna. Medan regeringen inskränkt utgiftssidan med sammanlagt 28 miljarder mark, hade statsutskottet ökat den med drygt 30 miljarder mark. Den största höjningen, 16 å 17 miljarder, tillgodosåg sociala krav, medan de kulturella anslagen hade stigit med 5 miljarder och bidragen till den statsunderstödda bostadsproduktionen med 2,5 miljarder mark. Då höjningen av sistnämnda post var beroende av en speciell lag och då riksdagen mot regeringens uttryckliga vilja höjde denna utgiftspost, ansåg dr Kekkonen att ett samarbete med riksdags-majoriteten i fortsättningen inte var möjligt. Den 4 november inlämnade han sin fjärde regerings avskedsansökan. Fram för fri prisbildning! Någon majoritetsregering fick Finland icke heller nu. Den 15 november åtog sig chefen för Finlands Bank, Sakari Tuomioja, att bilda regering och följande dag förelåg utnämningen. Den ministär, som nu trädde till, borde närmast kunna karakteriseras såsom en expeditionsregering. Socialdemokraterna vidhöll enstän-digt, att regeringens främsta uppgift vore att åstadkomma en upplösning av riksdagen och anordna nya val redan på vintern. På den punkten gav den nye regeringschefen inga bindande besked vid sitt första framträdande. Tre veckor senare förelåg dock presidentens beslut om nyval till riksdagen den 7 och 8 mars 1954. Föreställningen att ministären Tuomioja skulle sköta blott löpande angelägenheter korrigerades rätt snart, då det visade sig att den tog itu med uppgiften 340