Island Islands regering till 11 september 1953: Steinthörsson, Steingrimur, stats-och socialminister, framstegspartiet. Benediktsson, Bjarni, utrikes- och justitieminister, självständighetspartiet. Öl a f ss o n, Björn, handels- och undervisningsminister, självständighetspartiet. Thors, Olafur, fiskeri- och industriminister, självständighetspartiet. Jonasson, Herman n, jordbruks- och kommunikationsminister, framstegspartiet. Jonsson, Eysteinn, finansminister, framstegspartiet. Islands regering från 11 september 1953: Thors, Olafur, stats- och fiskeriminister, sj älvst ändighetspartiet. Gudmundsson, Kristinn, utrikesminister, framstegspartiet. Benediktsson, Bjarni, justitie- och undervisningsminister, självständighetspartiet. Jönsson, Eysteinn, finansminister, framstegspartiet. Steinthörsson, Steingrimur, lantbruks- och socialminister, framstegspartiet. Jönsson, Ingolfur, handelsminister, självständighetspartiet. Val till alltinget hölls söndagen den 28 juni och resulterade i att de båda regeringspartierna, självständighetspartiet och framstegspartiet, tillsammans erhöll 37 av alltingets 52 platser, alltså en betryggande majoritet. I regeringsblockets inbördes styrkeförhållande inträdde emellertid genom valet en förskjutning, i det självständighetspartiet, som i första hand omhuldar sociala hjälpåtgärder, vann två mandat, medan framstegspartiet, som främst är den kooperativa rörelsens parti, förlorade ett. Antalet mandat blev härigenom 21 resp. 16. Denna förändring kom till uttryck i den nya isländska regering som bildades den 11 september, alltså mer än två månader efter valet. Statsministerposten, som tidigare innehafts av framstegspartiet genom Steinthörsson, övergick nu till självständighetspartiet med Olafur Thors, tidigare industri- och fiskeriminister, som innehavare. Han behöll dessutom posten som fiskeriminister. Förutvarande statsministern Steinthörsson blev i den nya regeringen lantbruks- och socialminister. Nya medlemmar av regeringen blev Kristinn Gudmundsson, framstegspartiet, på utrikesministerposten, vilken förut innehafts av Benediktsson, självständighetspartiet, samt Ingolfur Jönsson, självständighetspartiet. Ur regeringen utträdde Björn Olafsson, självständighetspartiet, och Hermann Jonasson, framstegspartiet. Liksom tidigare hade alltså vartdera partiet i regeringsblocket tre män i regeringen. I juli undertecknades i Moskva ett omfattande handelsavtal mellan Sovjetunionen och Island — dessförinnan hade under fem års tid något sådant avtal ej funnits. Överenskommelsen var byggd på clearingbas och innebar från Islands sida export av stora kvantiteter salt sill och frusen fisk — tillsammans omkring 20 procent av landets samlade export — medan Sovjetunionen i gengäld skulle leverera olja, bensin och spannmål. Det för Islands ekonomi avgörande sillfisket visade visserligen en förbättring i jämförelse med 1952 års ytterst svaga resultat men kunde alltjämt långt ifrån betecknas som gott. Större arbetskonflikter jämförliga med den stora strejkaktionen i december 1952 förekom ej under 1953. Sammanfattningsvis kan man säga, att det krismättade året 1953 fick sitt slut förgyllt av glimtar, som bebådade en gynnsammare framtida utveckling än vad man vågade hoppas under de högsommarveckor, då en stor del av exportindustrien stod stilla. Då föreföll det omöjligt att åstadkomma en regering, vilken med en målmedveten riksdagsmajoritet bakom sig kunde upptaga brottningen med de problem, som skapat så många brydsamheter på såväl det ekonomiska som det politiska området. 344