ligen samlades önskningarna kring en tvåkammarriksdag, som dock skulle väljas av samma väljare på samma dag — ”en väljarkår och en valdag” — och som vid oenighet mellan kamrarna skulle fatta sina beslut in pleno genom enkel majoritet. Dessa principer var huvudpunkterna i det grundlagsförslag som av riksdagen skickades ut till folkomröstning i maj 1939 men inte genomfördes, därför att det icke samlade den enligt grundlagen av 1915 nödvändiga anslutningen från 45 procent av hela väljarkåren — en dryg halv procent fattades. Efter krigets slut 1945 blev grundlagsfrågan åter aktuell, då man i vida kretsar, efter ungdomens insats under ockupationen, var intresserad av en sänkning av den exceptionellt höga valrättsåldern: 25 år. I januari 1946 tillsatte ministären Knud Kristensen en ny grundlagskommitté. Det största hindret för enighet var frågan huruvida valrättsåldern skulle sänkas till 21 eller endast till 23 år. Härom lyckades i början av 1952 inrikesminister Aksel Möller skapa enighet genom att föreslå att frågan avgjordes genom en folkomröstning samtidigt med omröstningen om grundlagsändringarna. Och senare jämnade statsminister Erik Eriksen vägen till enighet om en annan stridsfråga: landstingets avskaffande. Den 7 januari 1953 hade full enighet nåtts i författningskommittén. Endast en kammare: folketinget, men folkomröstningar Huvudpunkterna i den nya grundlagen var följande: Riksdagen fick endast en kammare: folketinget med 179 medlemmar, av vilka två väljs på Grönland, två på Färöarna. Som ersättning för landstingets kontrollerande verksamhet gentemot folketinget och till skydd för minoriteten infördes beslutande folkomröstningar. Krav på folkomröstning för förkastande av en av riksdagen antagen lag skulle kunna framställas av minst en tredjedel av folketingets medlemmar, och lagen skulle förkastas om minst 30 procent av de röstberättigade röstade mot lagen. Dock kunde folkomröstning inte krävas om finanslag, lönelag o. d. för statsdriften nödvändiga lagar. Den konservative gruppordföranden i riksdagen, lektor Karl Olsen, uttalade, under riksdagens behandling av grundlagsförslaget, om detta nya moment i danskt politiskt liv: Det är min övertygelse, att folkomröstningarna innebär en större författningskonservativ garanti än landstinget, så som detta genom vår författningsutveckling har kommit att fungera. ”Ingen över och ingen vid sidan av folketinget” blev resultatet av vår författningsutveckling. Denna utveckling leder logiskt fram till den nya grundlagens enkammarsystem. Genom folkomröstningsparagrafen får denna enkammarriksdag dock en myndighet över sig, en kontroll mot eventuellt maktmissbruk, den bästa och starkaste kontroll som existerar: väljarna själva. Parlamentarismen lagfäst I den nya grundlagen blev det parlamentariska systemet — att ingen regering eller enskild minister kan sitta kvar efter ett misstroendevotum — grundlagfäst. Riksdagens medlemmar skulle väljas på fyra år, men nyval kunde när som helst utskrivas, och den nyvalda riksdagen skulle sammanträda på tolfte vardagen efter valdagen, om den icke dessförinnan inkallats. Riksdagsåret skulle som dittills börja första tisdagen i oktober, och formellt vore riksdagen alltid inkallad, varför varje sammanträde vore lagtima. 346