De befogenheter, som enligt denna grundlag tillkommer rikets myndigheter, kan enligt lag i närmare bestämd omfattning överlåtas till mellanfolkliga myndigheter, som har upprättats genom ömsesidiga överenskommelser med andra stater till främjande av mellanfolklig rättsordning och samarbete. För antagande av lagförslag härom krävs en majoritet på 5/6 av riksdagens ledamöter. Uppnås icke dylik majoritet, men dock den för antagande av vanliga lagförslag nödvändiga majoriteten, och vidhåller regeringen förslaget, förelägges det riksdagsväljarna för godkännande eller förkastande enligt de för folkomröstning gällande reglerna. Den enskilde medborgaren Till den enskilde medborgarens skydd gentemot statsmakten fanns i grundlagen en paragraf som gav envar, som ansåg sig förorättad av statsmakten, rätt att föra klagan inför domstol. Och till skydd för egendomsrätten fastslogs, att klagomål över expropriations laglighet och ersättningens storlek kunde föras inför domstol. Varje form av frihetsberövande på administrativ väg skulle också underställas domstol för godkännande eller upphävande. Medan det dittills i grundlagarna fastslagits att bostaden var okränkbar och att husundersökningar, censur av brev och andra papper endast kunde ske efter rättsligt beslut, utvidgades detta skydd för den enskilde till att även omfatta post-, telegraf- och telefonhemligheten. Likaledes hette det, att ingen kunde utsättas för förföljelse på grund av ras, hudfärg eller härstamning — och till slut: ”Till främjande av allmänt väl bör eftersträvas att envar arbetsduglig medborgare har möjlighet till arbete på villkor, som tryggar hans tillvaro.” Vallag och successionsordning Grundlagförslaget omfattade inte bara själva grundlagen utan också den vallag som skulle träda i kraft, om grundlagen antogs, successionsordnin-g e n, genom vilken kungaparets döttrar fick arvsrätt till tronen för det fall inga söner funnes som arvingar, och till slut en lag om inrättande av ett nytt ämbete som riksdagens ombudsman. Enligt den nya vallagen, vilken liksom den gamla eftersträvade matematiskt rättvisaste fördelningen av mandaten, ökade antalet kretsmandat, medan antalet ”tilläggsmandat” begränsades, vilket i praktiken innebar att de lokala intressena vid valet av kandidater gynnades till fördel för det personliga förhållandet mellan väljarna och deras folketingsmän. Medan det förut fanns 105 kretsmandat och 44 tilläggsmandat fanns det nu 135 kretsmandat och 40 tilläggsmandat. I Köpenhamn fanns 25 kretsmandat och 7 tilläggsmandat, på öarna 46 och 9 och på Jylland 64 och 19. Denna fördelning skedde efter ett jämförelsetal för varje enskild valkrets och varje tilläggsmandatområde, och jämförelsetalet beräknades efter väljartal, befolkningstal och areal, varför även de minst tätbefolkade områdena tillförsäkrades en rimlig representation. Vart tionde år skulle grundvalen för mandatfördelningen revideras. För att få andel i tilläggsmandaten skulle ett parti antingen vid valet ha uppnått ett kretsmandat eller i vart och ett av de tre huvudområdena ha fått lika många röster som i området avgivits per mandat eller slutligen i hela landet ha fått 60 000 röster. Denna bestämmelse hade särskild betydelse för nybildade partier och hade till ändamål att hindra en splittring av väljarna i många småpartier. Den kunde dock möjligen ändras, då den dels hindrade det nya partiet av oppositionella mot grundlagsreformen, f. statsminister Knud Kristensens ”de oavhängiga”, att få någon kandidat vald, fastän partiet erhöll 58 394 röster, dels hotade retsforbundet, vars röstetal minskades till 75 585. 348