Norge Av ODDVAR ERIKSTAD Norges regering 1953: Se SvD Å XXIX och XXX. Den dominerande politiska händelsen i Norge under 1953 var givetvis stortings-valet i oktober, vid vilket en ny valordning prövades. Den nya vallagen i Norge motsvarade i stora drag den ordning som Sverige praktiserade, dock med den betydande skillnaden, att man i Norge inte hade möjlighet för ett parti att gå fram med flera listor i samma valdistrikt. Stortingsvalet gav inte den maktomskiftning som många hade hoppats och väntat på. Arbetarpartiet behöll sitt absoluta flertal, även om det betydligt reducerades. Det fick denna gång 77 av stortingets 150 mandat mot 85 föregående period. Högern ökade från 23 till 27 mandat, venstre fick 15 mot tidigare 21, kristliga folkpartiet 14 (9), bondepartiet 14 (12) och kommunisterna tog åter säte i nationalförsamlingen med 3 mandat. En av de tre var partiets ordförande Emil Lövlien. Försökte man på grundval av det sparsamma material som vid årsskiftet förelåg analysera stortingsvalet måste man först och främst konstatera att arbetarpartiets röstökning tycktes ha stagnerat. I de fyra största städerna, Oslo, Bergen, Stavanger och Trondheim, var ökningen sålunda endast 1 promille, trots att det totala valdeltagandet ökat betydligt mera. Högern hade i samma fyra städer en ökning på 7,1 procent. Det avgavs omkring 14 500 flera röster än 1949. Detta svarade emellertid inte mot ökningen i antalet röstberättigade. Man vet inte vad det relativt sparsamma valdeltagandet berodde på, men ovannämnda siffror tydde på att det var arbetarpartiets väljare som denna gång svikit mest. Detta kunde vara ett uttryck för att många var besvikna över regeringspartiets politik och underlät att rösta för att därigenom undandra sig ansvaret för att gå över till ett icke-socialis-tiskt parti. Intrycket av vikande politiskt intresse fick även de många valtalarna, som nästan alla kunde berätta om förhållandevis blygsamt intresse för valmötena. Kanske det stora avslutande diskussionsmötet på Rådhusplatsen i Oslo var en rättvisande indikator. År 1949 samlade tvekampen mellan högern och arbetarpartiet där 100 000 åhörare; 1953 var antalet endast tiondelen härav. Valet resulterade alltså inte i något maktskifte i norsk politik. Detta berodde nog delvis på att svårigheterna i tiden väsentligen låg på det ekonomiska, särskilt det utrikesekonomiska, planet. Utrikesekonomi är en invecklad historia, och väljar-menigheten hade näppeligen i högre grad intresserat sig för den saken och gått till botten med den. Det betydde mycket mer att sysselsättningen fortfarande var god i Norge och att lönerna i stort sett hade följt priserna i kapplöpningen uppåt — dittills. Men trots detta måste till och med den norske statsplaneekonomiens främste profet, handelsminister Brofoss, inför stortinget i juni klart ge uttryck åt att situationen var bekymmersam. Underskottet gentemot utlandet var redan då betydligt större än vad Brofoss hade räknat med i sin nationalbudget. Underbalansen uppgick vid årets slut till omkring 1 000 milj. kr. Norges Bank fann det i somras nödvändigt att hemställa att regeringen skulle lägga om sin ekonomiska politik. En stor roll för valutgången spelade det nog också att arbetarpartiet — med viss rätt — kunde peka på splittring inom oppositionen, vilken inför den menige väljaren säkert måste avteckna sig som ett svagt och oenhetligt regeringsalternativ. 356