slakt, ökade med inte mindre än 23 procent, varför man kunde räkna med en något ökad köttproduktion. Fårantalet var fortfarande i nedåtgående, medan svinbesättningarna ökade och hönsstammen förblev ungefär oförändrad. Enligt jordbrukets utredningsinstitut konstaterades en fortgående produktionsökning. Om produktionsvolymen för 1939 sättes till 100, var index för 1952/53 109 och för 1953/54 111. Våren 1954 beräknades en ytterligare ökning för 1954/55 till 116. Den mycket ogynnsamma väderleken hämmade emellertid utvecklingen av grödorna, bärgningen försvårades av regn och översvämningar och för många jordbrukare framstod därför 1954 som ett besvikelsernas jordbruksår och som ett ytterligare belägg för de stora företagarrisker jordbruket måste bära. Exportfrågor Under det gångna året omlades det statliga stödet till jordbruket så till vida att jordbruket självt fick svara för de kostnader, som uppkom vid export av bröd-sädesöverskott — tidigare åtog sig staten genom Svenska spannmålsaktiebolaget dessa kostnader såväl vid export till lägre priser än de inhemska som vid lägre priser än de statligt fastställda inlösenpriserna. Några stora exportkvantiteter hade det svenska jordbruket inte, endast 5—8 procent av den totala jordbruksproduktionen. Den ojämförligt största delen konsumerades i landet, medan t. ex. Danmark exporterade cirka 70 procent. När värdet av exporten för några år sedan var störst uppgick det till 500 milj, kr., det gick sedan tillbaka. Av de viktigaste exportvarorna förelåg minskat överskott för smör, på grund av den tidigare omnämnda minskningen av mjölkproduktionen, och detta inträffade just när efterfrågan på de för ändamålet inarbetade smörmarknaderna var mycket stor. De i handelsavtalen upptagna kvantiteterna fläsk kunde inte fyllas, främst på grund av den avsevärt stegrade konsumtionen inom landet. Äggexporten kunde däremot genomföras enligt planerna. Brödsädesexporten rönte inverkan av kvalitetsförsämringen av skörden, men de utfästelser som gjorts genomfördes. J ordbrukspriserna Den jordbrukspolitiska debatten kännetecknades av stor livaktighet. Upptakten skedde vid remissdebatten och det förväntades att frågan om jordbrukspriserna skulle politiseras och föras ut i valrörelsen, vilket inte heller uteblev. Jordbrukskalkylen för produktionsåret 1954/55 visade ett överskott på 20,5 milj. kr. På kostnadssidan hade inräknats lantarbetarnas lönehöjning med 5 procent, motsvarande 120 milj. kr. I kalkylen hade dessutom beaktats tidigare prissänkningar på bl. a. brödsäd med 69,7 milj. kr. Vid prisförhandlingarna beslöts om ytterligare 57,5 milj. kr. prissänkning i syfte att få till stånd en bättre anpassning till de marknadsmässiga förhållandena. Det sammanlagda prissänknings-beloppet uppgick därför till 127 milj, och drabbade särskilt oljeväxter och brödsäd, minst mjölk. Härigenom återställdes förkrigstidens relationer mellan vete-, mjölk-och fläskpriserna. Det mest diskuterade avsnittet i uppgörelsen var utan tvivel frågan huruvida jordbruket skulle få kompensation för arbetskostnadsökningen enligt det nya lantarbe-taravtalet. Resultatet blev en kompromiss, och det framgick av den livliga debatten att den gamla kalkylmetoden för jordbrukets inkomster och kostnader tjänat ut och att det nu var ett stort behov av nya riktlinjer för de framtida prisförhandlingarna. 124